Femminutersmetoden, samsovning och psd

I mitt förra inlägg tog jag upp kritik mot femminutersmetoden, eller snarare mot han som kom på den, Berndt Eckerberg. Jag har ingen respekt för Berndt, och jag ville dela med mig av texten så att fler kan börja ifrågasätta honom. För som det är nu delas hans broshyrer ut på BVC:n över hela Sverige. Och jag tror att många barn lider i onödan av den anledningen.

Men om man nu inte använder femminutersmetoden (eller ”sova hela nattenkuren” av Anna Wahlgren, som är i princip samma sak), vad kan man då göra istället?

Elizabeth Pantley har skrivit en bok som heter Somna utan gråt. En kortare beskrivning av vad den går ut på finns bland annat här. Jag har inte läst boken själv, men jag har hört mycket gott om den.

Sen har vi ju vår ”metod”, som man i och för sig kan kombinera med Elizabeth Pantleys, och det är samsovning. Berndt skriver på sin sida att det inte är att rekommendera på grund av den ökade risken för plötslig spädbarnsdöd (psd). Enligt honom gäller det de första tre till sex månaderna, men enligt Socialstyrelsen säger de flesta studier att samsovning inte utgör någon ökad risk om det är så kallad säker samsovning. Det finns dock några studier där man sett en något ökad risk även vid säker samsovning, men det gäller bara om barnet är under tre månader.

Hur Berndt tänker när han sätter plötslig spädbarnsdöd vid samsovning som något slags farligt alternativ till femminutersmetoden förstår jag dock inte. Metoden är ju inte aktuell de första fem månaderna ändå, så när det väl skulle vara dags för den finns inte den eventuellt ökade risken för psd kvar… Jaja, Berndt förvånar mig inte längre!

Hur som helst, hur ska man tänka då? Och hur gjorde vi nu igen?

De första månaderna hade vi Nimon i ett babynest mellan oss i sängen, i huvudhöjd. På min sida av sängen hade vi (och har fortfarande) en spjälsäng med borttagen sida som satt ihop med vår säng, där vi också hade nestet ibland. Eftersom jag hade gjort kejsarsnitt kunde jag inte ligga ner och amma de första veckorna (gjorde skitont!!!), utan satt upp. Det kunde ta mellan en och tre timmar ibland innan vi lyckats somna om (och oj vad hungrig jag kommer ihåg att jag hann bli!). Som tur var blev det mycket smidigare så fort jag kunde liggamma. Oftast var jag vaken under amningen och flyttade tillbaks honom till nestet när han somnat om. Tdigt på morgonkvisten brukade jag dock låta honom ligga kvar, och så somnade vi om så. Jag kommer inte riktigt ihåg när vi tog bort babynestet, men då var jag i alla fall så bekväm med att ha honom intill mig att nestet kändes onödigt.

Nu sover vi för det mesta jättebra! Nimon somnar i och för sig fortfarande ganska sent på kvällarna (mellan nio och elva), men sen sover vi till runt åtta på morgonen. Han har antingen lite mindre kläder på sig, som en t-shirt, och sover under samma täcke som mig (ett väldigt tunt och lätt täcke), eller så har han pyjamas och sover med en filt. Men han ligger intill mig hela natten. Jag sover oftast på ryggen eller sidan, och har alltid Nimon på den sidan jag är vänd mot. Sen när jag vaknar för att vända mig (som man ju alltid gör, bara i någon minut eller så, men som hjärnan knappt registrerar) tar jag med Nimon över till andra sidan. Han brukar ofta vara lite halvvaken samtidigt eftersom sömncyklerna anpassar sig efter varandra när man har sovit ihop ett tag. Ibland tar han bröstet och ammar lite, och ibland inte. Jag märker ofta inte vilket. Jag läcker som tur är inte så mycket längre, så jag kan sova utan amningslinne/BH.

Jag måste nog ändå räkna det som att vi sover hela nätterna. Men om han sov i egen säng hade det ju inte varit så! Nattamningen stör mig inte ett dugg, och om det fortsätter vara så här smidigt kan jag tänka mig att fortsätta med den lääänge! Vi har som sagt fortfarande hans säng på min sida, men han ligger väldigt sällan i den. Den är däremot utmärkt som förvaringsyta för blöjor/handduk/potta, och den gör också att Nimon inte kan trilla ner på golvet.

Så, det går alltså att ”samsova” helt säkert om man har ett babynest eller spjälsängen som sidovagn de första månaderna. Och efter tre månader kan man sova nära, så länge man följer rekommendationerna för säker samsovning. En del föräldrar, och bebisar också för den delen, sover sämre tillsammans än för sig själva, och då ska man såklart inte samsova. Men det kan också vara så att man behöver lite tid för att vänja sig, så det kan vara värt att testa i någon vecka och se om det blir bättre.

En del av er kanske tänker: ”Hur blir det med sex då, om man ska ha barnen i sängen?” Men vem har sagt att man bara kan ha sex på kvällen i dubbelsängen? Jag skulle nog till och med våga påstå att det blir mer spännande att inte ha det!

Det här inlägget blev lite mindre strukturerat än vanligt, men jag kände att jag inte kunde lämna er med ett ”så här bör man inte göra” utan att ha något ”så här kan man göra istället”. Så nu vet ni vad som funkar för oss i alla fall. Hoppas att det var till någon hjälp!

Hej hopp!

Granskning av femminutersmetoden

För länge sen läste jag boken Kärlekens Roll, av Sue Gerhardt. Så här beskrivs boken på Adlibris hemsida: ”Kärlekens roll är en inträngande populärvetenskaplig skildring av vad de senaste rönen inom neuromedicin, psykologi, psykoanalys och biokemi betyder för vår förståelse av hur spädbarn formas och utvecklas. Sue Gerhardt förklarar varför kärlek, ömhet, inlevelseförmåga och sensibilitet från föräldrar eller andra nära vårdgivare är av så avgörande betydelse för spädbarnets känslomässiga utveckling.”

Berndt Eckerberg är barnläkare och en av grundarna till den så kallade femminutersmetoden. Jag tror säkert att de flesta av er har hört talas om den och vet ungefär hur den går till, men kortfattat går den i alla fall ut på att lära barn somna och somna om själva genom att låta dem gråta otröstade, med undantaget att man tittar till dem var femte minut utan att ta upp dem eller låta tröstande. Inom en vecka brukar barnen ha slutat gråta, men det kan också ta betydligt längre tid.

Jag har sedan jag läste Kärlekens Roll varit övertygad om att femminutersmetoden och andra ”skrikmetoder” inte är bra. Självklart förstår jag att föräldrar med sömnbrist kan tänka sig att testa det mesta för att få bukt på problemen, men jag tycker inte att ansvaret att efterforska sömnmetoders eventuella biverkningar ska ligga hos dem. Att BVC lämnar ut broshyrer om metoden tycker jag därför är helt förkastligt. De flesta litar på BVC, liksom de flesta litar på en barnläkare. Så det är Berndt och de han lyckats övertyga inom vården som jag här riktar mig till. Det är de som bär det största ansvaret.

Inlägget är skrivet som ett brev till Berndt…

Hej Berndt!

Jag är en person som gillar att vara påläst om det mesta, så för ett tag sen var jag inne och läste på din hemsida. Där skriver du om människans naturliga levnadssätt och sovmönster, men också om vilka problem de kan ge i dagens samhälle. Jag förstår fullt ut att föräldrar idag har ett behov av att finna lösningar på, om inte barnens, så i alla fall deras egna sömnbrist. För det är ju så, att det inte är barnen som har sömnproblem, utan det är vi som försöker bemöta deras sömn på ett för människan onaturligt sätt. Att din metod ger hela familjen mer (sammanhängande) sömn tvivlar jag inte på. Det som den här texten är tänkt att beröra är dock något annat, nämligen ditt svar på den kritik som metoden fått, och dina förklaringar till varför metoden fungerar.

Femmunutersmetoden har alltså fått en del kritik, och du skriver själv att många föräldrar undrar om inte barnen tar skada eftersom de blir så upprörda av den. Du vill dock framstå som en vetenskapens man, och anklagar motståndarna för att basera sina argument på ”tyckande och troende”. Du menar att motståndarna ifrågasätter evolutionsteorin, modern hjärnforskning och psykologisk forskning när de säger att man ska följa sin föräldrainstinkt och trösta ett barn som är ledset. Du själv däremot, säger dig ha alla dessa vetenskaper på din sida. Detta vill du övertyga oss om genom att referera till Sue Gerhardts bok ”Kärlekens Roll, hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna”. Dessutom pratar du upp den ordentligt och rekommenderar alla barnpsykologer, barnläkare och föräldrar ”som är mer intresserade av fakta än av troenden” att läsa den. Det tycker jag är intressant, för jag har själv läst boken, flera gånger till och med, och det var en av de böcker som övertygade mig om att skrikmetoder inte är bra.

Du citerar från Sue Gerhardts bok: ”Det är de återkommande och typiska erfarenheterna som strukturerar barnets hjärna – det skapar grundläggande känslokategorier […] Om en erfarenhet inte är återkommande behöver den inte kommas ihåg, eftersom den inte kan användas till att förutse något.”

Det hade kanske varit lite mindre övertygande om du tagit med meningen direkt efter också: ”Om den inte är av starkt traumatisk karaktär lämnar en erfarenhet av engångskaraktär mycket få spår.” Och som hon skriver några sidor längre fram (s. 83): ”Spädbarnens egna resurser är så begränsade att de inte kan klara sin överlevnad på egen hand, så för dem är det mycket stresskapande om deras mammor inte svarar snabbt på deras behov genom att ge dem den mat, värme eller den trygghetskänsla de behöver. När ingen i närheten svarar på barnens behov kan de känna hjälplöshet och maktlöshet extra starkt. Den stress barnen utsätts för kan till och med anta formen av ett trauma. Utan föräldrarna kan de faktiskt dö.” På sidan 85-86 kan man läsa: ”Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna person som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för. En tidig separation från modern ökar den corticotropinfrigörande faktorn (CRF) i amygdala. Denna anses av en del vara det biokemiska uttrycket för rädsla – också kortvariga sepatationer från källan till mat och skydd är mycket skrämmande för unga diande däggdjur, också de mänskliga.”

En annan aspekt på citatet du delar med dig av – och det här tycker jag är viktigt – är att hon skriver att om det inte är återkommande behöver barnet inte komma ihåg det, eftersom den inte kan användas till att förutse något. Alltså, om ett barn får gråta sig till sömns en gång, kommer det inte ha lärt sig någonting av det till nästa kväll och således gråta då också. Men allt eftersom det sker kväll efter kväll lär sig barnet tillsist att inte gråta. Anledningen till att hen inte gråter är alltså att det har hänt tillräckligt många gånger för att barnet ska kunna förutse att ingen hjälp kommer. Och även när barnet slutat gråta efter några dagar/veckor fortsätter man ju att lämna barnet ensamt på kvällar och nätter. Hur kan det räknas som icke återkommande?

Du har sen med ett citat till: ”Förmodligen är orsaken till att vi inte kan minnas vår tidigaste barndom, att den dorsolaterala hjärnbarken och dess länkar till hippocampus ännu inte hade utvecklats fullt ut vid den tidpunkten. Kanske beror det på att händelser så tidigt i det individuella livet inte är så viktiga som den gradvisa framväxten av mönster och form ur det dagliga myllret av vardagligt liv.” Även här hade det kanske blivit mindre övertygande om du tagit med meningen direkt efter: ”De mest intensiva känslomässiga minnena från spädbarnstiden lagras istället i mer primitiva system i amygdala, eller i andra kretsar i hjärnan, och i inget av fallen är minnena tillgängliga för medvetandet. De utgör bakgrunden i vårt liv.”

Jag tänkte att eftersom du trots allt verkar gilla Sue Grehardt kan vi ju se vad hon har att säga om några andra av dina påståenden. Åh så spännande!

Du menar att barn som gråter när de blir lämnade ensamma för att sova gör det för att de är envisa, och att de endast skriker av ilska för att inte få som de vill. Även här passar Gerhardts citat ovan in, barn gråter av överlevnadsångest när de lämnas utan tröst. De tror att de ska dö, och det gör att de får ett enormt stresspåslag. Vidare kan man läsa i Gerhardts bok om hur mer definierade känslor, så som ilska över att inte få som man vill, inte börjar utvecklas förrän i småbarnsåren. Så här skriver hon om spädbarnen: ”Känslor startar på en mycket grundläggande nivå. Ett spädbarn upplever totala känslor av smärta eller belåtenhet, av obehag eller välbefinnande, men det finns få nyanser och en låg grav av komplexitet involverat i bearbetningen av dessa känslor. Barnet har ännu inte den mentala förmågan att bearbeta komplicerad information. Men medan han litar på att de vuxna ska klara av dessa tillstånd – att minska obehaget och smärtan och öka välbefinnandet och belåtenheten – så förstår han gradvis mer och mer av världen.” Och på sidan 50 kan man läsa om att barn inte medvetet kan kontrollera sitt beteende eller reflektera över andras förrän de nått småbarnsåren.

Ett för dig viktigt evidens för att femminutersmetoden inte gör någon skada är de studier ni har gjort på barnens beteenden. Du menar att om de tog skada av metoden skulle det märkas genom att barnen visar ängslan, grinighet, irritabilitet, tecken på sorg, sämre aptit, eller sämre sömn. Barnen i era studier blev tvärt om piggare, gladare, tryggare/självständigare och fick bättre aptit, enligt föräldrarnas skattning. Jag hittade inget av de typiska tecken du beskriver ovan i Gerhardts bok, däremot skriver hon att spädbarn kan lära sig att undertrycka eller helt stänga av känslor som de inte får hjälp med att reglera, känslor som föräldrarna inte tycker om. Barnen verkar då helt lugna och obekymrade, men har i själva verket skyhöga nivåer av stresshormoner (s. 38).

Sen reagerade jag även på att du likställer trygg med självständig och otrygg med mammig/ängslig. I boken står att läsa: ”Samtidigt visade det sig att barn som till det yttre föreföll avslappnade och samlade, kunde ha höga kortisolhalter eftersom de också visade sig ha en otrygg anknytning. Den avgörande faktorn var den otrygga anknytningen, inte den personliga attityd barnet uppvisade – denna attityd är inte alltid någon pålitlig mätare av barnets inre känslomässiga resurser.” (s. 85) Om du läst anknytningsteorin så vet du att det är en trygg eller otrygg anknytning som spelar roll för barnens framtida hälsa. Personligheten – hur ängsligt eller självständigt barnet är, har inget med saken att göra.

Här kommer två citat som jag hämtat från din hemsida: ”De barn, som före interventionen var litet ängsliga, blev också tryggare med sig själva enligt föräldrarna. Dessa barn har även fått hjälp att lära sig att bättre ta hand om sina egna känslor. Ett barn som ständigt tröstas får inte chansen att lära sig det. Det är nyttigt att få uppleva att ”fast jag var så arg för att jag inte fick det jag ville, gick det bra ändå”. Man lär sig av det att hantera sin ilska eller förtvivlan eller vilken känsla det än handlar om. Man behöver inte ständigt hjälp för att göra det.”

Och: ”Att en del barn är och låter litet ängsligare beror nästan alltid på att de ännu inte fått chansen att lära sig hantera sina känslor själva. Barn har olika lätt för det beroende på olika ärvda temperament eller personlighetsdrag. Men det handlar också om olika möjligheter till träning. Har man föräldrar som tror att man bryter mot FN:s barnkonvention om man inte tröstar dem omedelbart vid varje tecken på rädsla – ja, då lär sig barnet att det tydligen är farligt att vara rädd eftersom mamma eller pappa kommer springande så fort jag blir det.”

För mig är de två ovan nämnda citat det yttersta beviset att du, trots det du säger, inte har läst Sue Gerhardts bok. Kärnan i boken är nämligen den att barn måste få hjälp med att reglera sina känslor! De kan inte själva komma ur ett negativt sinnestillståd och höga stressnivåer! (”… Det lilla barnet kan inte göra detta åt sig själv, så om föräldrarna inte återställer harmonin och reglerar känslostämningen, kan barnet stanna kvar i ett tillstånd av arousal.” s. 62)

Det här får mig också att storkna: ”Barnen lär sig också att det inte fanns någon anledning att protestera. De kunde ju somna utan hjälp, fast de inte trodde det. Det ökar deras tro på sig själva, deras självkänsla.” Åh, så det är DÄRFÖR barnet slutar gråta tillsist?! För att det fått en så bra självkänsla! Och det var självklart även därför de grät från första början – för att de trodde att de inte skulle kunna somna själva. Jag känner att jag inte ens behöver kommentera det ytterligare..

Okej, Berndt. Sist men inte minst vill jag ta upp det faktum att du säger att vi inte ska lyssna på våra instinkter. Påståendet att våra naturliga föräldrainstinkter är något man ska följa kallar du för ”populistiskt trams”… Populistiskt trams?! Gerhardt skriver om det på ett mycket vackrare sätt: ”Spädbarn behöver en vårdnadshavare som identifierar sig så starkt med dem att spädbarnets behov känns som hennes egna; han är fortfarande fysiologiskt och psykologiskt en förlängning av henne. Om hon känner sig illa till mods när spädbarnet känner sig illa till mods kommer hon omedelbart att vilja göra någonting åt det, för att lindra barnets obehag – och det här är själva kärnan i den känslomässiga regleringen.”

Jag tänkte avsluta den här lilla analysen med ett sista citat från Gerhardts bok:

”Det råder fortfarande stor förvirring om hur man bäst ska hantera spädbarns känslor av akut obehag. Det är fortfarande vanligt förekommande att man inte tar upp barnet, utan låter det få ”gråta ut” (…). Sådana känslor av obehag är förmodligen oundvikliga då och då men att använda sig av denna metod på ett regelmässigt sätt lämnar mycket i övrigt att önska. Ett spädbarn vars stress (och därigenom kortisolhalt) inte hålls på hanterbara nivåer kan senare bli allvarligt påverkat. Det finns en del belägg för att höga kortisolnivåer efter en viss tid kan vara giftiga för en hjärna under utveckling.”

Och så ett sista från dig: ”(…) det går alltid bra, om föräldrarna bara inte ger upp. Alla barn somnar förr eller senare.”

*

Du säger att du har forskningen bakom dig, citerar två meningar ur en ansedd bok, halvt tagna ur sitt sammanhang, och säger sen emot allt annat som står i den. Jag tror att Gerhardt skulle skämmas om hon såg hur du tolkat henne.

Nej du Berndt Eckerberg, nästa gång du refererar till en bok, pröva att referera till en som faktiskt stödjer din teori!

…Och jag kan inte sluta förundras över att BVC anser dig trovärdig…

Med vänliga hälsningar, Kajsa

Tillägg 11:e nov: Amningsbloggen skriver mer om femminutersmetoden här!

Tillägg 13:e nov: Fick en kommentar om att Berndt dog i september i år, 81 år gammal. Men så länge hans hemsida får vara kvar och hans broschyrer delas ut på BVC:n är mitt inlägg precis lika aktuellt.