Duschmunstycken och föräldraskap

  
Vår dusch har fått ett nytt munstycke.

Det är lite mindre än det förra så när en fäster det i den där hållaren över huvudet så sitter den lite löst och vrider sig därför ibland åt det ena eller andra hållet när en ska duscha. I början blev jag irriterad och försökte vrida tillbaks det så det sprutade rakt, men det gick inte. Det fortsatte sträva åt sitt eget bestämda håll. 

Sen tänkte jag om, och istället för att vrida munstycket åt motsatt håll så tog jag loss det och följe det ett helt varv i den riktningen det ville. Och gissa vad? Efter det sprutar duschmunstycket helt rakt! 

Det låter ju logiskt, tänker ni. Men jag har kommit fram till att det inte tycks vara så logiskt i alla sammanhang. Som med bebisar och barn till exempel. Om en bebis är, eller plötsligt blir väldigt klängig så är många snabba med att påpeka att bebisen minsann har fått för mycket närhet och att den måste vänja sig av med det. Istället för att följa bebisen och låta den tanka all närhet den behöver så ger då vissa bebisen mindre närhet. Målet antar jag är att bebisen ska bli självständig och ”trygg”, men den verkliga konsekvensen kan i värsta fall bli den motsatta – att ungen får en otrygg anknytning. Om en istället frågar sig vilka behov som ligger bakom barnets beteende, och sen hjälper barnet att tillgodose dessa behov, då ökar chanserna betydligt att en får en trygg och, tids nog, lagom självständig unge.

Egentligen borde det ju vara precis lika logiskt som att vrida en snurrad duschslang. Eller hur? 

Bebis på pottan – så gick det

IMG_7437

Nimon 10 månader.

IMG_0239

Nimon två år och Vide (bakom tygblöjan) snart ett år.

Ni som följt mig sen innan vet att vi hållt på med något som kallas för EC – Elimination Communication med Nimon. Det innebär att man börjar sätta bebis på pottan tidigt, genom att läsa av dess signaler och lära sig se när hen behöver kissa eller bajsa. När vi började med det hade inte många i ”vanliga” kretsar hört talas om det, men sedan några månader tillbaka har BVC:n runt om i landet börjat informera om det, likaså 1177, eftersom det visat sig ha vissa hälsomässiga fördelar.

Sist jag uppdaterade er om hur det gick med EC:n var för ganska exakt två år sen. Herre Gud! Nimon har hunnit bli nästan två och ett halvt år och mycket har hänt sen dess så klart. I slutet på oktober för två år sen hade vi börjar ”slarva” och främst fånga bajs. Vi rutinpottade även Nimon till exempel efter att han sovit eller suttit i sele ett tag, men många kissar hamnade i tygblöjan, vilket vi tyckte var en lagom nivå.

Den här lagom nivån fortsatte dock vara lagom ända tills Nimon var drygt ett och ett halvt år och vi insåg att om inte vi initierar en förändring kommer vi få fortsätta använda blöja lika länge som alla andra. Det vi gjorde då var helt enkelt att ta bort blöjan på dagarna och lät honom ha kalsonger istället. Självklart skedde det många ”olyckor” i början, men vilken fördel Nimon hade att han redan visste att han skulle kissa på pottan, och att det redan var självklart för honom att det var där han bajsade! Efter max en vecka hade de flesta av de större ”olyckorna” med kisspölar bytts ut mot en kissfläck i byxan.

Någon vecka senare tog vi även bort blöjan när han sov på dagen. Då la vi plastad frotté och en handduk under honom i sängen och påminde honom innan han skulle sova att han inte hade blöja på sig. Några gånger kom det kiss direkt när han vaknade, men ganska snabbt slutade han med det.

Det har gick åt en väldans massa byxor de där månaderna. Ofta fick vi byta flera gånger om dagen, under en ganska lång tid faktiskt. Men vi upplevde det som att när vi gick in och började påminna eller rutinkissa Nimon när han inte själv tagit initiativ så slutade han att säga till själv och kunde då kissa på sig mer ordentligt om vi glömde påminna honom. Det kändes som att vi, genom att förekomma honom gjorde honom en otjänst, på så sätt att han slappnade av och lät bli att känna efter i tron att vi skulle sköta det åt honom. Så vi slutade att påminna honom. Detta ledde till att han alltid sa till själv – dock oftast efter att det redan kommit några droppar i byxan. Men med tiden blev han bättre och bättre på att känna efter och säga till i tid, och det blev färre och färre byxbyten.

När han började hos dagmamma för tre månader sen fortsatte han vara utan blöja. I början gick det åt lite fler byxpar än vad det hade gjort veckorna innan, men så för ungefär en månad sen insåg vi att – ”Men vänta lite nu.. Nimon har inte kissat på sig på flera veckor!”

Så ja, Nimon blev alltså blöjfri när han var runt 20 månader, men hade säkerligen blivit det mycket tidigare om vi bara hade tagit initiativ. Pottningen har aldrig varit en kamp, varken för honom eller oss, och Nimon har hela tiden trivts på pottan (han har också få sitta i vardagsrummet och bygga med lego när han bajsar, vilket säkerligen ytterligare har bidragit till det, haha). Däremot har han fortfarande blöja på nätterna, som dessutom är ordentligt fylld på morgonen. Den tänkte vi ta bort när den varit torr ett tag, men det verkar ju inte ske än på länge.. ;)

Jag tycker verkligen att det varit värt att köra med EC och är övertygad om att det gjort potträningen mycket smidigare för Nimon och oss än vad det annars skulle kunnat vara. Och tänk vad fantastiskt att inte ha behövt byta kletiga bajsblöjor på över två år! Att torka rumpan efter att ha bajsat på potta är ju liksom ingenting. :)

Så ni som funderar på EC – just go för it!

Anknytning på BVC

Jag läser en kurs om pediatrik (barns hälso- och sjukvård) just nu och för några veckor sen var vi på ett studiebesök på en familjecentral, där både mödrahälsovård, barnhälsovård och öppen förskola finns i samma lokaler. Barnsjuksköterskan som höll i informationen pratade om hur bra öppna förskolan var för barnen, eftersom de hade aktiviteter som skulle stärka anknytningen mellan föräldrar och barn. Till exempel, sa hon, så hade de babysång och babymassage, som ju var bra sätt att skapa en trygg anknytning på. Och visst, det är klart att det är bra att både sjunga och massera sina barn, men jag är så trött på att det är på den nivån det allmänna pratet om anknytning sker!

Det är så mycket i vår kultur som försämrar förutsättningarna för en trygg anknytning. Upp till 40 % av barnen i Sverige får en otrygg anknytning, så det är inte helt ovanligt om man säger så. Viktigast för att barnet ska bli tryggt är att föräldrarna ger mycket fysisk närhet, svarar korrekt på barnets signaler, skapar kontakt, pratar med och sätter ord på bebisens och senare barnets känslor och upplevelser. Men fortfarande lever uppfattningen kvar att bebisar kan skämmas bort om man lyfter upp dem så fort de börjar gråta, att de inte ska få amma så fort de verkar sugna, att de ska tränas till att inte få sina behov tillfredsställda på en gång och att de ska sova i egen säng från första natten. De ligger i babygym, babynests, babysitters och barnvagnar största delen av dygnets timmar, och om de bärs bärs de ofta utåtvänt, och många vänder barnvagnssitsen framåt tidigt. Nuförtiden spenderar dessutom många föräldrar mycket av tiden med sina barn med att stirra på sin telefon – även när barnet söker kontakt.

Det här är grundläggande grejer som, enligt min mening är mycket viktigare för öppna förskolan och BVC att fokusera på i mötet med föräldrarna, istället för att bara uppmuntra dem till att komma dit och sjunga med sin bebis. För lite babysång en gång i veckan kommer antagligen inte göra så stor skillnad om resten av förutsättningarna för en trygg anknytning är dåliga. Det kan såklart fortfarande vara kul eller mysigt, men jag tror inte att det är den här typen av (organiserade) aktiviteter som avgör. Det är grundinställningen till barnet som måste förändras, och i det har barnhälsovården en enormt stor möjlighet att bidra. Så sätt igång med det nu!

Relaterade inlägg:

Vi gör det mot bebisar, men att göra det mot gamla är otänkbart!

Självständig är trygg?

Bilder från det senaste… halvåret?

Okej, så jag har inte skrivit så mycket det senaste halvåret, men ni är ett litet gäng som inte har gett upp utan fortsatt besöka bloggen då och då! Tack för det. :) Jag hoppas på att komma igång med skrivandet igen nu – jag har ju så mycket jag vill skriva om! Men jag tänkte börja med en liten sammanfattning av tiden jag varit frånvarande.

I sensomras/höstas skördade vi massor i våra land. Nimon och Vide fick också vara med.

IMG_4390

Jag har hunnit sy lite mellan allt plugg. Den här vårjackan är gjord av en krympt ull/alpackatröja och ullfilt till foder.

IMG_5132

IMG_5141

Och Nimon har blivit så stor! Han pratar jättemycket och är så himla med och uppmärksam! Hans favoriter just nu är låtarna från Frozen (”Hinsessan sjunger leigoooo, leigoooo” (Let it go)) (han har dock inte sett filmen), en duplotruck som han kallar grävmaskin och som lastar jord, och att rita. Han ritar så kontrollerat och säger vad han ritar samtidigt (”Vide! Bil! Däck! Hund! Näsa! Hus!”), men man får använda mycket fantasi för att se vad det är.. ;) 

IMG_5150

I november flyttade vi till grannhuset, som tillhör samma kollektiv. Vi bor fortfarande ihop med Vide, Ludvig och Sara och nu har vi större yta att vara på, bättre planlösning och ett helt extra rum där vi får plats med allas intressen, typ symaskin, dator, musikgrejer och staffli. Vi trivs fortfarande jättebra med att bo så här, men i höst flyttar Ludvig och co. till en annan stad för att plugga. Som tur är ska vår före detta roomie Anna som bor på våningen över oss flytta in istället. :) 

Och jag pluggar på. Detta läsåret har varit jätteroligt och jag har varit mycket motiverad, till skillnad från när jag gick första året innan jag var gravid med Nimon. Jag pluggar ju till sjuksköterska, men hoppas bli barnmorska nån gång i framtiden. Och jag har lyckats få sommarjobb som undersköterska på BB, så jag kommer få stor inblick i barnmorskornas jobb! Dessutom kommer jag få hjälpa mammor och deras barn att komma igång med amningen! Äntligen kommer mina kunskaper till användning. :) 

De senaste veckorna har vi varit sjuka stup i kvarten känns det som. Vi har hunnit med influensa, förkylning och så magsjuka i två omgångar. Vide var magsjuk för två veckor sen ungefär och sen nästan en hel vecka senare, när vi precis hade tänkt att alla andra klarat sig så blev Nimon dålig. Stackarn kräktes nästan 30 gånger det första dygnet, och dagen efter var han helt slut och hade inte slutat kräkas än, så vi åkte in till akuten med honom. Vi fick vara kvar två dygn så att Nimon kunde få dropp, men sen fick vi komma hem.  Han kräktes i fem dygn och sista diarrén hade han exakt en vecka efter att han blev sjuk. Jag hade ingen aning om att magsjuka kunde vara så extremt!

  

Men nu är Nimon äntligen frisk och vardagen kan sakta sätta igång igen. Skönt det!

Jag lever

Hejhej! Ville bara skriva att jag inte har glömt bort bloggen eller tänkt sluta skriva. Jag har oändligt många utkast bland mina anteckningar och skrivarlusten har jag också då och då. Men nu när jag inte är mammaledig längre utan är i skolan på heltid är jag ofta så slut (och mätt på att skriva) när jag väl får en stund över att inget kreativt blir gjort. Jag har tyckt det har varit tråkigt att inte skriva nåt, men det har också varit väldigt skönt att strunta i prestationskraven jag tidigare lagt på mig själv. Jag har behövt pausen känner jag!

Just nu är jag sjuk så jag orkar inte skriva så mycket. Men jag återkommer framöver!

Kram på er!

Det är inte curlingens fel!

Under vår förra kurs i skolan har det pratats en del om barn och ungdomars allt sämre psykiska hälsa. Efter varje gång har jag hört studenter säga ”Det är curlingföräldrarnas fel. Dagens barn och ungdomar får ju aldrig möta några motgångar”. Även i andra, men liknande debatter, som den om barn och ungdomar som inte lyssnar på eller respekterar sina lärare, beskyller folk curlingföräldren.

Jag tycker inte heller att man ska servera allt på silverfat, men jag tror dock inte att det är där problemet ligger. Jag tror att de flesta är överens om att den bakomliggande orsaken till att föräldrar ”curlar”, skämmer bort eller låter barnen bestämma över dem är att föräldrarna har för lite tid med barnen. För att kompensera och lätta på sitt dåliga samvete gör man det som barnet vill. Curling är alltså symptomet – frånvarande föräldrar är det grundläggande problemet. Frågan är då om det är curlandet eller föräldrafrånvaron som påverkar våra barn mest? Jag tror ni kan gissa vad jag tror!

Dock slutar inte mitt resonemang där. För jag skulle nästan våga påstå att rädslan för att curla är ett mer utbrett problem för barnen än det faktiska curlandet. Sedan begreppet curling slog igenom har liksom hela samhället börjat skylla alla problembarn på den ”mesiga” föräldern, för att på samma gång kunna klappa sig själva på axeln och säga ”mina barn har allt fått lära sig att livet är hårt och att de inte kan bestämma allt”. Jag tycker att vart jag än vänder mig så ser jag bara dessa anti-curlingföräldrar som skyller ifrån sig. Men så vitt jag vet så kan det lika gärna vara deras barn som inte respekterar lärarna i skolan eller som blir självmordsbenägen när pojk- eller flickvännen gör slut. För vad ger regler och auktoritet barnen för redskap att bli respektfulla och kloka människor?

Så istället tror jag att verkligheten många gånger är denna: På grund av rädsla för att curla eller skämma bort uppfyller föräldrar inte ens bebisens grundläggande behov av fysisk närhet och anknytning. Sen skickar de barnen till förskola när de är 1,5 år gamla och åren som följer spenderar barnen längre och längre dagar på förskola och skola, för att sedan mötas av trötta och frånvarande föräldrar som inte orkar lyssna på barnets bekymmer eller prata med dem om viktiga och oviktiga saker. Om barnen har fått en dålig anknytning på grund av föräldrarnas rädsla för att skämma bort kommer de kanske inte ens vilja öppna upp och prata med föräldrarna. Barnen blir olyckliga, lärarna får det för jävligt och föräldrarna bara står där utan att se sin del i problemet. ”Det är curlingföräldrarnas fel!”

Och jag vill bara skrika NEJ DET ÄR DET INTE!!!

7328051

Lady Dahmer skrev bra om det härom dagen (”Barn som inte lyssnar eller respekterar andra har föräldrar som inte lyssnat eller respekterat dem”), och Petra Krants Lindgren gjorde det i våras (”Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?”). Läs dem gärna för ett ännu bredare perspektiv! 

Det är machokulturen som är problemet

Ibland blir feminister beskyllda för att hata män, och faktum är att en liten del feminister också väljer att kalla sig för manshatare. Många män verkar känna sig kränkta av det, så jag tänkte att jag skulle försöka förklara lite vad det handlar om (även om många andra har gjort det bättre innan mig). Hatar feminister män? Nej. Feminister ”hatar” machokulturen, den destruktiva mansroll som alla män tvingas förhålla sig till och många gånger också anpassa sig till.

Först och främst: feminister kritiserar gärna både kvinnliga och manliga könsnormer, för båda riskerar att påverka människor negativt på olika sätt. För det första är de skadliga för att de utesluter så många. När man säger att kvinnor och män är olika säger man ju indirekt att kvinnor och kvinnor är lika och att män och män är lika. Men även om det finns skillnader mellan grupperna kvinnor och män är skillnaderna inom grupperna större. Könsrollerna kan då verka begränsande för individer som inte känner att de passar in i dem. De kan också leda till att dessa människor utesluts eller trakasseras. Dessutom finns det dem som inte identifierar sig som det kön samhället anser att de har, och de riskerar verkligen hamna i kläm.

Förutom att könsrollerna begränsar människor kan de också vara destruktiva i sig själva. Kvinnor har extremt höga krav på sig själva att se bra ut och tillfredsställa mäns blickar och sexualitet. Det kan till exempel leda till dålig självkänsla, ätstörningar och psykisk ohälsa. Män däremot har extremt höga krav på sig att inte vara som kvinnor. Ju mer feminin en man är desto ”sämre” anses han vara. Att kalla någon för bög, kärring, tjej eller fitta är ett vanligt sätt att nedvärdera andra mäns prestationer, handlingar eller intressen på.

Alltså: feminismen problematiserar både kvinnliga och manliga könsnormer eftersom båda är negativa. Skillnaden är att kvinnliga könsnormer i princip bara skadar kvinnor medan manliga könsnormer skadar både män och kvinnor. Dessutom kan mansnormen leda till mer omfattande skador – en kvinna som är så kvinnlig som det bara går (enligt normen hon följer) är totalt harmlös, medan en man som är så manlig det bara går (enligt normen han följer) antagligen är aggressiv och testosteronstinn.

Jag ska förklara hur jag menar: I filmer,serier, porrindustrin, tv- och dataspel hyllas den värsta typen av maskulinitet. Männen slåss, de är kriminella, känslolösa, köper sex eller i värsta fall våldtar kvinnor, som i sin tur bara finns med i sammanhanget som just kroppar. Ser man på den underhållning som riktar sig till just män är det extra tydligt. I ”verkligheten” däremot drar de flesta gränsen mellan vad som är coolt och sjukt lite tidigare. Bland tonårskillar är det i många grupper coolt att skryta om många sexuella partners, det är coolt att ha gruppsex, att ha en ganska så taskig kvinnosyn och det är coolt att dricka stora mängder alkohol och vara allmänt brölig och högljudd – men det är inte coolt att misshandla eller våldta. Problemet med machonormen är att män många gånger värderas högre och högre ju mer maskulina de är tills det passerar den där gränsen, då ses de plötsligt som sjuka istället. Men gränsen sätts så klart olika högt i olika grupper, och då är det kanske inte så konstigt att det i vissa kretsar faktiskt är coolt att slå, köpa sex eller våldta.

Medan andra i samhället tycker att mannen som gör något sådant är sjuk, tycker jag att mansnormen som format honom är sjukare.

Men machokulturen formar inte bara förbrytare, och det är som sagt inte bara kvinnor som får lida av det. Även män mår dåligt och råkar illa ut – så klart. Men deras historier kan inte kvinnor skriva om, det måste männen själva göra. Och det gör dom! Här till exempel.

Feminister må vara de som oftast pratar om skadliga mansnormer – men machokulturen är ett problem för många fler än feministerna!

manly-man