Jag har fått en förfrågan från en mamma som precis som vi bor med sin familj i ett kollektiv, ifall jag kan skriva lite mer om hur vi tycker att det är. Självklart kan jag det!
Sedan åtta månader tillbaka bor vi alltså i ett kollektiv. Det är platsen där jag och Zacharias lärde känna varandra och blev kära, så många fina minnen och känslor är kopplade hit. Kollektivet är stort och lite uppdelat. Det består av två stycken ”två”familjshus med tre lägenheter i varje, och det bor totalt fyra barnfamiljer här, varav två har helt egna lägenheter och två (vi och Ludvig, Sara och Vide) bor tillsammans i en lägenhet. På resten av våningarna delar de boende på kök, badrum och gemenskapsutrymmen.
Förra gången jag bodde här hann jag bo på två olika våningar och i tre olika rum. Jag trivdes alltid bra, men det var tuffare att bo med människor som inte hade samma syn på ordning och renlighet som mig, än att bo med mer likasinnade – då var det helt fantastiskt tyckte jag. Vi flyttade till en egen lägenhet när jag blev gravid för att vi tyckte det kändes skönt att få komma in i föräldrarollen utan en massa andra runt om. Vi hade ju ingen aning om vad vi skulle få för bebis eller hur lätt omställningen skulle bli. Men ganska snabbt efter att Nimon föddes började vi prata om kollektivet igen. Att vara mammaledig själv i en liten lägenhet var långtråkigt och ganska tufft, och Zacharias saknade gemenskapen och det avslappnade sättet att umgås i kollektivet. Och båda kände att vi längtade tillbaks till villa och trädgård (vilket vi ju heller aldrig skulle haft råd med på något annat sätt). Vi kände dock att det var viktigare nu att bo med någon vi säkert skulle trivas med, så istället för att bara ta ett rum på någon våning bestämde vi oss för att dela en lägenhet med min bror Ludvig och hans flickvän Sara (som då nyss hade fått reda på att de var gravida).
Det jag oroade mig mest för i början var att det skulle bli tufft med en till liten bebis. Kanske skulle den få kolik och hålla oss alla vakna dygnet runt. Kanske skulle Sara och Ludvig känna sig begränsade i utforskandet av sina nya föräldraroller. Kanske skulle vi känna att vi trängde oss på. Men det har gått otroligt bra, och jag tror snarare att det har underlättat för oss alla att bo tillsammans med småbarn jämfört med om vi hade bott själva. Vi hjälper till med Vide och Sara och Ludvig hjälper till med Nimon. Det är ju som att vi är en tvåbarnsfamilj med fyra föräldrar istället för två!
Nu är Zacharias hemma med Nimon medan jag har börjat plugga igen, och samtidigt är Sara hemma med Vide. Både Zacke och Sara har stor glädje av varandras sällskap och hjälp på dagarna. Samtidigt så gör vi alla saker på egen hand och det finns ingen underliggande förväntan om att vi måste umgås hela tiden.
Det känns otroligt lyxigt för Nimon och Vide, både för att de får komma varandra så nära, men också för att de får så många vuxna förebilder. Vi fyra vuxna blir ju alla starka anknytningspersoner för dem, men även de andra som bor här som vi träffar ofta. Jag tror att det har bidragit till att Nimon är väldigt social och glad i andra människor. Men visst kan jag känna ett stygn av avundsjuka när andra i husen får träffa Nimon mer än jag vissa dagar!
Något som varit svårt ibland är att Nimon tycker mycket om att vara med Ludvig och Sara, vilket kanske inte alltid passar dem så bra. De första veckorna efter att Vide föddes var speciellt tuffa för Nimon, då de fick avvisa honom ofta. Det var också jobbigt för mig och Zacke när någon av oss inte var hemma, och Nimon kröp eller sprang bort till de andra så fort vi försökte få någonting gjort i lägenheten. Nu har vi löst det genom att sätta grindar in till köket och in till den passage som leder till Sara, Ludvig och Vides sovrum.
Det känns som att det blir både mindre och mer att göra när en bor flera tillsammans på något sätt. Vi handlar och lagar mat tillsammans, vilket ju leder till mindre jobb per person. Ofta kan vi dela upp de olika momenten så att alla inte behöver vara med på allt. Även andra hushållssysslor har vi delat upp så att vi har olika ansvarsområden, även om vi alla både ger och tar hjälp från varandra om det behövs. Oftast tycker jag att det funkar väldigt bra. Samtidigt blir det smutsigt snabbare när vi är fler, det blir stökigt snabbare, vi måste tvätta oftare (dessutom har både Vide och Nimon tygblöjor) osv. Och vi måste alla komma överens om nya inköp till hushållet, vem som ska betala vad, hur vi ska inreda och hur stökigt vi kan ha det utan att någon tycker det blir jobbigt. Det är helt enkelt mycket som ska klaffa! Men jag måste ändå säga att det funkar väldigt bra. Vi har alla liknande åsikter, stil, värderingar och matvanor. Oftast kan vi kompromissa så att alla känner sig ganska nöjda.
Något av det jag gillar mest med att bo såhär är hur en umgås. Det blir mindre uppstyrt och mer spontant och avslappnat. Både på vår våning och med de andra i husen. Det är smidigt att bara kika in hos någon och se om de är hemma, och är de det så hänger man kanske en stund, annars kan man gå vidare till nästa våning. Det blir aldrig långtråkigt och en behöver aldrig känna sig ensam. Samtidigt är det lätt att gå undan till sovrummet om en behöver ha lite tid för sig själv.
Jag tycker speciellt om kvällarna hos oss. Då sitter vi allihop och ägnar oss åt våra intressen, var och en för sig men ändå tillsammans. Någon kanske tänder ljus, en annan sätter på en kanna te. Ibland pausar vi det vi håller på med för att prata lite eller spela musik. Det är så himla fint tycker jag!
På sätt och vis är det här ett tillfälligt boende. Antagligen blir vi kvar här i några år, tills vi slutat plugga och kanske har råd att köpa en mindre gård. Men vår plan är att köpa den tillsammans med Ludvig och Sara, och för hoppningsvis ytterligare en familj, och fortsätta vårt kollektiva boende. Kan hända att vi inte kommer vilja dela kök och badrum då, men vi vet att vi vill bo tillsammans, äga tillsammans och leka tillsammans.
Jag skulle säga att det allra viktigaste för att man ska trivas att bo såhär är att man funkar bra med de man bor med. Att man har samma syn på hur allt ska funka i hemmet, att man kan tänka sig att äta samma slags mat (om man nu vill dela matkassa), och att man har kul ihop. Så länge inte boendet leder till gräl tror jag att barnen vinner väldigt mycket på det. Både om det innebär att bo med andra barn eller om det ”bara” är fler vuxna. Även som förälder är det skönt att ha en flock – ett större sammanhang som är ens eget på nåt vis.
Om det är fler som har erfarenhet av att bo i kollektiv med barn så får ni gärna skriva en kommentar om hur ni upplever det!
Kajsakanel 