Duschmunstycken och föräldraskap

  
Vår dusch har fått ett nytt munstycke.

Det är lite mindre än det förra så när en fäster det i den där hållaren över huvudet så sitter den lite löst och vrider sig därför ibland åt det ena eller andra hållet när en ska duscha. I början blev jag irriterad och försökte vrida tillbaks det så det sprutade rakt, men det gick inte. Det fortsatte sträva åt sitt eget bestämda håll. 

Sen tänkte jag om, och istället för att vrida munstycket åt motsatt håll så tog jag loss det och följe det ett helt varv i den riktningen det ville. Och gissa vad? Efter det sprutar duschmunstycket helt rakt! 

Det låter ju logiskt, tänker ni. Men jag har kommit fram till att det inte tycks vara så logiskt i alla sammanhang. Som med bebisar och barn till exempel. Om en bebis är, eller plötsligt blir väldigt klängig så är många snabba med att påpeka att bebisen minsann har fått för mycket närhet och att den måste vänja sig av med det. Istället för att följa bebisen och låta den tanka all närhet den behöver så ger då vissa bebisen mindre närhet. Målet antar jag är att bebisen ska bli självständig och ”trygg”, men den verkliga konsekvensen kan i värsta fall bli den motsatta – att ungen får en otrygg anknytning. Om en istället frågar sig vilka behov som ligger bakom barnets beteende, och sen hjälper barnet att tillgodose dessa behov, då ökar chanserna betydligt att en får en trygg och, tids nog, lagom självständig unge.

Egentligen borde det ju vara precis lika logiskt som att vrida en snurrad duschslang. Eller hur? 

Bebis på pottan – så gick det

IMG_7437

Nimon 10 månader.

IMG_0239

Nimon två år och Vide (bakom tygblöjan) snart ett år.

Ni som följt mig sen innan vet att vi hållt på med något som kallas för EC – Elimination Communication med Nimon. Det innebär att man börjar sätta bebis på pottan tidigt, genom att läsa av dess signaler och lära sig se när hen behöver kissa eller bajsa. När vi började med det hade inte många i ”vanliga” kretsar hört talas om det, men sedan några månader tillbaka har BVC:n runt om i landet börjat informera om det, likaså 1177, eftersom det visat sig ha vissa hälsomässiga fördelar.

Sist jag uppdaterade er om hur det gick med EC:n var för ganska exakt två år sen. Herre Gud! Nimon har hunnit bli nästan två och ett halvt år och mycket har hänt sen dess så klart. I slutet på oktober för två år sen hade vi börjar ”slarva” och främst fånga bajs. Vi rutinpottade även Nimon till exempel efter att han sovit eller suttit i sele ett tag, men många kissar hamnade i tygblöjan, vilket vi tyckte var en lagom nivå.

Den här lagom nivån fortsatte dock vara lagom ända tills Nimon var drygt ett och ett halvt år och vi insåg att om inte vi initierar en förändring kommer vi få fortsätta använda blöja lika länge som alla andra. Det vi gjorde då var helt enkelt att ta bort blöjan på dagarna och lät honom ha kalsonger istället. Självklart skedde det många ”olyckor” i början, men vilken fördel Nimon hade att han redan visste att han skulle kissa på pottan, och att det redan var självklart för honom att det var där han bajsade! Efter max en vecka hade de flesta av de större ”olyckorna” med kisspölar bytts ut mot en kissfläck i byxan.

Någon vecka senare tog vi även bort blöjan när han sov på dagen. Då la vi plastad frotté och en handduk under honom i sängen och påminde honom innan han skulle sova att han inte hade blöja på sig. Några gånger kom det kiss direkt när han vaknade, men ganska snabbt slutade han med det.

Det har gick åt en väldans massa byxor de där månaderna. Ofta fick vi byta flera gånger om dagen, under en ganska lång tid faktiskt. Men vi upplevde det som att när vi gick in och började påminna eller rutinkissa Nimon när han inte själv tagit initiativ så slutade han att säga till själv och kunde då kissa på sig mer ordentligt om vi glömde påminna honom. Det kändes som att vi, genom att förekomma honom gjorde honom en otjänst, på så sätt att han slappnade av och lät bli att känna efter i tron att vi skulle sköta det åt honom. Så vi slutade att påminna honom. Detta ledde till att han alltid sa till själv – dock oftast efter att det redan kommit några droppar i byxan. Men med tiden blev han bättre och bättre på att känna efter och säga till i tid, och det blev färre och färre byxbyten.

När han började hos dagmamma för tre månader sen fortsatte han vara utan blöja. I början gick det åt lite fler byxpar än vad det hade gjort veckorna innan, men så för ungefär en månad sen insåg vi att – ”Men vänta lite nu.. Nimon har inte kissat på sig på flera veckor!”

Så ja, Nimon blev alltså blöjfri när han var runt 20 månader, men hade säkerligen blivit det mycket tidigare om vi bara hade tagit initiativ. Pottningen har aldrig varit en kamp, varken för honom eller oss, och Nimon har hela tiden trivts på pottan (han har också få sitta i vardagsrummet och bygga med lego när han bajsar, vilket säkerligen ytterligare har bidragit till det, haha). Däremot har han fortfarande blöja på nätterna, som dessutom är ordentligt fylld på morgonen. Den tänkte vi ta bort när den varit torr ett tag, men det verkar ju inte ske än på länge.. ;)

Jag tycker verkligen att det varit värt att köra med EC och är övertygad om att det gjort potträningen mycket smidigare för Nimon och oss än vad det annars skulle kunnat vara. Och tänk vad fantastiskt att inte ha behövt byta kletiga bajsblöjor på över två år! Att torka rumpan efter att ha bajsat på potta är ju liksom ingenting. :)

Så ni som funderar på EC – just go för it!

Anknytning på BVC

Jag läser en kurs om pediatrik (barns hälso- och sjukvård) just nu och för några veckor sen var vi på ett studiebesök på en familjecentral, där både mödrahälsovård, barnhälsovård och öppen förskola finns i samma lokaler. Barnsjuksköterskan som höll i informationen pratade om hur bra öppna förskolan var för barnen, eftersom de hade aktiviteter som skulle stärka anknytningen mellan föräldrar och barn. Till exempel, sa hon, så hade de babysång och babymassage, som ju var bra sätt att skapa en trygg anknytning på. Och visst, det är klart att det är bra att både sjunga och massera sina barn, men jag är så trött på att det är på den nivån det allmänna pratet om anknytning sker!

Det är så mycket i vår kultur som försämrar förutsättningarna för en trygg anknytning. Upp till 40 % av barnen i Sverige får en otrygg anknytning, så det är inte helt ovanligt om man säger så. Viktigast för att barnet ska bli tryggt är att föräldrarna ger mycket fysisk närhet, svarar korrekt på barnets signaler, skapar kontakt, pratar med och sätter ord på bebisens och senare barnets känslor och upplevelser. Men fortfarande lever uppfattningen kvar att bebisar kan skämmas bort om man lyfter upp dem så fort de börjar gråta, att de inte ska få amma så fort de verkar sugna, att de ska tränas till att inte få sina behov tillfredsställda på en gång och att de ska sova i egen säng från första natten. De ligger i babygym, babynests, babysitters och barnvagnar största delen av dygnets timmar, och om de bärs bärs de ofta utåtvänt, och många vänder barnvagnssitsen framåt tidigt. Nuförtiden spenderar dessutom många föräldrar mycket av tiden med sina barn med att stirra på sin telefon – även när barnet söker kontakt.

Det här är grundläggande grejer som, enligt min mening är mycket viktigare för öppna förskolan och BVC att fokusera på i mötet med föräldrarna, istället för att bara uppmuntra dem till att komma dit och sjunga med sin bebis. För lite babysång en gång i veckan kommer antagligen inte göra så stor skillnad om resten av förutsättningarna för en trygg anknytning är dåliga. Det kan såklart fortfarande vara kul eller mysigt, men jag tror inte att det är den här typen av (organiserade) aktiviteter som avgör. Det är grundinställningen till barnet som måste förändras, och i det har barnhälsovården en enormt stor möjlighet att bidra. Så sätt igång med det nu!

Relaterade inlägg:

Vi gör det mot bebisar, men att göra det mot gamla är otänkbart!

Självständig är trygg?

Bilder från det senaste… halvåret?

Okej, så jag har inte skrivit så mycket det senaste halvåret, men ni är ett litet gäng som inte har gett upp utan fortsatt besöka bloggen då och då! Tack för det. :) Jag hoppas på att komma igång med skrivandet igen nu – jag har ju så mycket jag vill skriva om! Men jag tänkte börja med en liten sammanfattning av tiden jag varit frånvarande.

I sensomras/höstas skördade vi massor i våra land. Nimon och Vide fick också vara med.

IMG_4390

Jag har hunnit sy lite mellan allt plugg. Den här vårjackan är gjord av en krympt ull/alpackatröja och ullfilt till foder.

IMG_5132

IMG_5141

Och Nimon har blivit så stor! Han pratar jättemycket och är så himla med och uppmärksam! Hans favoriter just nu är låtarna från Frozen (”Hinsessan sjunger leigoooo, leigoooo” (Let it go)) (han har dock inte sett filmen), en duplotruck som han kallar grävmaskin och som lastar jord, och att rita. Han ritar så kontrollerat och säger vad han ritar samtidigt (”Vide! Bil! Däck! Hund! Näsa! Hus!”), men man får använda mycket fantasi för att se vad det är.. ;) 

IMG_5150

I november flyttade vi till grannhuset, som tillhör samma kollektiv. Vi bor fortfarande ihop med Vide, Ludvig och Sara och nu har vi större yta att vara på, bättre planlösning och ett helt extra rum där vi får plats med allas intressen, typ symaskin, dator, musikgrejer och staffli. Vi trivs fortfarande jättebra med att bo så här, men i höst flyttar Ludvig och co. till en annan stad för att plugga. Som tur är ska vår före detta roomie Anna som bor på våningen över oss flytta in istället. :) 

Och jag pluggar på. Detta läsåret har varit jätteroligt och jag har varit mycket motiverad, till skillnad från när jag gick första året innan jag var gravid med Nimon. Jag pluggar ju till sjuksköterska, men hoppas bli barnmorska nån gång i framtiden. Och jag har lyckats få sommarjobb som undersköterska på BB, så jag kommer få stor inblick i barnmorskornas jobb! Dessutom kommer jag få hjälpa mammor och deras barn att komma igång med amningen! Äntligen kommer mina kunskaper till användning. :) 

De senaste veckorna har vi varit sjuka stup i kvarten känns det som. Vi har hunnit med influensa, förkylning och så magsjuka i två omgångar. Vide var magsjuk för två veckor sen ungefär och sen nästan en hel vecka senare, när vi precis hade tänkt att alla andra klarat sig så blev Nimon dålig. Stackarn kräktes nästan 30 gånger det första dygnet, och dagen efter var han helt slut och hade inte slutat kräkas än, så vi åkte in till akuten med honom. Vi fick vara kvar två dygn så att Nimon kunde få dropp, men sen fick vi komma hem.  Han kräktes i fem dygn och sista diarrén hade han exakt en vecka efter att han blev sjuk. Jag hade ingen aning om att magsjuka kunde vara så extremt!

  

Men nu är Nimon äntligen frisk och vardagen kan sakta sätta igång igen. Skönt det!

Det är inte curlingens fel!

Under vår förra kurs i skolan har det pratats en del om barn och ungdomars allt sämre psykiska hälsa. Efter varje gång har jag hört studenter säga ”Det är curlingföräldrarnas fel. Dagens barn och ungdomar får ju aldrig möta några motgångar”. Även i andra, men liknande debatter, som den om barn och ungdomar som inte lyssnar på eller respekterar sina lärare, beskyller folk curlingföräldren.

Jag tycker inte heller att man ska servera allt på silverfat, men jag tror dock inte att det är där problemet ligger. Jag tror att de flesta är överens om att den bakomliggande orsaken till att föräldrar ”curlar”, skämmer bort eller låter barnen bestämma över dem är att föräldrarna har för lite tid med barnen. För att kompensera och lätta på sitt dåliga samvete gör man det som barnet vill. Curling är alltså symptomet – frånvarande föräldrar är det grundläggande problemet. Frågan är då om det är curlandet eller föräldrafrånvaron som påverkar våra barn mest? Jag tror ni kan gissa vad jag tror!

Dock slutar inte mitt resonemang där. För jag skulle nästan våga påstå att rädslan för att curla är ett mer utbrett problem för barnen än det faktiska curlandet. Sedan begreppet curling slog igenom har liksom hela samhället börjat skylla alla problembarn på den ”mesiga” föräldern, för att på samma gång kunna klappa sig själva på axeln och säga ”mina barn har allt fått lära sig att livet är hårt och att de inte kan bestämma allt”. Jag tycker att vart jag än vänder mig så ser jag bara dessa anti-curlingföräldrar som skyller ifrån sig. Men så vitt jag vet så kan det lika gärna vara deras barn som inte respekterar lärarna i skolan eller som blir självmordsbenägen när pojk- eller flickvännen gör slut. För vad ger regler och auktoritet barnen för redskap att bli respektfulla och kloka människor?

Så istället tror jag att verkligheten många gånger är denna: På grund av rädsla för att curla eller skämma bort uppfyller föräldrar inte ens bebisens grundläggande behov av fysisk närhet och anknytning. Sen skickar de barnen till förskola när de är 1,5 år gamla och åren som följer spenderar barnen längre och längre dagar på förskola och skola, för att sedan mötas av trötta och frånvarande föräldrar som inte orkar lyssna på barnets bekymmer eller prata med dem om viktiga och oviktiga saker. Om barnen har fått en dålig anknytning på grund av föräldrarnas rädsla för att skämma bort kommer de kanske inte ens vilja öppna upp och prata med föräldrarna. Barnen blir olyckliga, lärarna får det för jävligt och föräldrarna bara står där utan att se sin del i problemet. ”Det är curlingföräldrarnas fel!”

Och jag vill bara skrika NEJ DET ÄR DET INTE!!!

7328051

Lady Dahmer skrev bra om det härom dagen (”Barn som inte lyssnar eller respekterar andra har föräldrar som inte lyssnat eller respekterat dem”), och Petra Krants Lindgren gjorde det i våras (”Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?”). Läs dem gärna för ett ännu bredare perspektiv! 

Småbarnsbok med AP-perspektiv

FirstIllustration_Color_image_full_width
Bild från Rida ryggen. Illustration: Zoe Keller

Vill tipsa om ett nytt bokförlag, Nära Förlag, och deras insamling för att trycka upp första boken ”Rida ryggen”. Det är en småbarnsbok med nära föräldraskapsperspektiv, och deras förhoppning är att hinna få in tillräckligt många förbeställningar av boken för att kunna trycka och skicka ut den innan jul.

Här är deras hemsida, med tillhörande blogg – naraforlag.com

Och här hittar du mer information om boken och hur man förbeställer den – fundedbyme.com

Att bo i kollektiv med barn

Jag har fått en förfrågan från en mamma som precis som vi bor med sin familj i ett kollektiv, ifall jag kan skriva lite mer om hur vi tycker att det är. Självklart kan jag det!

Sedan åtta månader tillbaka bor vi alltså i ett kollektiv. Det är platsen där jag och Zacharias lärde känna varandra och blev kära, så många fina minnen och känslor är kopplade hit. Kollektivet är stort och lite uppdelat. Det består av två stycken ”två”familjshus med tre lägenheter i varje, och det bor totalt fyra barnfamiljer här, varav två har helt egna lägenheter och två (vi och Ludvig, Sara och Vide) bor tillsammans i en lägenhet. På resten av våningarna delar de boende på kök, badrum och gemenskapsutrymmen.

Förra gången jag bodde här hann jag bo på två olika våningar och i tre olika rum. Jag trivdes alltid bra, men det var tuffare att bo med människor som inte hade samma syn på ordning och renlighet som mig, än att bo med mer likasinnade – då var det helt fantastiskt tyckte jag. Vi flyttade till en egen lägenhet när jag blev gravid för att vi tyckte det kändes skönt att få komma in i föräldrarollen utan en massa andra runt om. Vi hade ju ingen aning om vad vi skulle få för bebis eller hur lätt omställningen skulle bli. Men ganska snabbt efter att Nimon föddes började vi prata om kollektivet igen. Att vara mammaledig själv i en liten lägenhet var långtråkigt och ganska tufft, och Zacharias saknade gemenskapen och det avslappnade sättet att umgås i kollektivet. Och båda kände att vi längtade tillbaks till villa och trädgård (vilket vi ju heller aldrig skulle haft råd med på något annat sätt). Vi kände dock att det var viktigare nu att bo med någon vi säkert skulle trivas med, så istället för att bara ta ett rum på någon våning bestämde vi oss för att dela en lägenhet med min bror Ludvig och hans flickvän Sara (som då nyss hade fått reda på att de var gravida).

Det jag oroade mig mest för i början var att det skulle bli tufft med en till liten bebis. Kanske skulle den få kolik och hålla oss alla vakna dygnet runt. Kanske skulle Sara och Ludvig känna sig begränsade i utforskandet av sina nya föräldraroller. Kanske skulle vi känna att vi trängde oss på. Men det har gått otroligt bra, och jag tror snarare att det har underlättat för oss alla att bo tillsammans med småbarn jämfört med om vi hade bott själva. Vi hjälper till med Vide och Sara och Ludvig hjälper till med Nimon. Det är ju som att vi är en tvåbarnsfamilj med fyra föräldrar istället för två!

Nu är Zacharias hemma med Nimon medan jag har börjat plugga igen, och samtidigt är Sara hemma med Vide. Både Zacke och Sara har stor glädje av varandras sällskap och hjälp på dagarna. Samtidigt så gör vi alla saker på egen hand och det finns ingen underliggande förväntan om att vi måste umgås hela tiden.

Det känns otroligt lyxigt för Nimon och Vide, både för att de får komma varandra så nära, men också för att de får så många vuxna förebilder. Vi fyra vuxna blir ju alla starka anknytningspersoner för dem, men även de andra som bor här som vi träffar ofta. Jag tror att det har bidragit till att Nimon är väldigt social och glad i andra människor. Men visst kan jag känna ett stygn av avundsjuka när andra i husen får träffa Nimon mer än jag vissa dagar!

Något som varit svårt ibland är att Nimon tycker mycket om att vara med Ludvig och Sara, vilket kanske inte alltid passar dem så bra. De första veckorna efter att Vide föddes var speciellt tuffa för Nimon, då de fick avvisa honom ofta. Det var också jobbigt för mig och Zacke när någon av oss inte var hemma, och Nimon kröp eller sprang bort till de andra så fort vi försökte få någonting gjort i lägenheten. Nu har vi löst det genom att sätta grindar in till köket och in till den passage som leder till Sara, Ludvig och Vides sovrum.

Det känns som att det blir både mindre och mer att göra när en bor flera tillsammans på något sätt. Vi handlar och lagar mat tillsammans, vilket ju leder till mindre jobb per person. Ofta kan vi dela upp de olika momenten så att alla inte behöver vara med på allt. Även andra hushållssysslor har vi delat upp så att vi har olika ansvarsområden, även om vi alla både ger och tar hjälp från varandra om det behövs. Oftast tycker jag att det funkar väldigt bra. Samtidigt blir det smutsigt snabbare när vi är fler, det blir stökigt snabbare, vi måste tvätta oftare (dessutom har både Vide och Nimon tygblöjor) osv. Och vi måste alla komma överens om nya inköp till hushållet, vem som ska betala vad, hur vi ska inreda och hur stökigt vi kan ha det utan att någon tycker det blir jobbigt. Det är helt enkelt mycket som ska klaffa! Men jag måste ändå säga att det funkar väldigt bra. Vi har alla liknande åsikter, stil, värderingar och matvanor. Oftast kan vi kompromissa så att alla känner sig ganska nöjda.

Något av det jag gillar mest med att bo såhär är hur en umgås. Det blir mindre uppstyrt och mer spontant och avslappnat. Både på vår våning och med de andra i husen. Det är smidigt att bara kika in hos någon och se om de är hemma, och är de det så hänger man kanske en stund, annars kan man gå vidare till nästa våning. Det blir aldrig långtråkigt och en behöver aldrig känna sig ensam. Samtidigt är det lätt att gå undan till sovrummet om en behöver ha lite tid för sig själv.

Jag tycker speciellt om kvällarna hos oss. Då sitter vi allihop och ägnar oss åt våra intressen, var och en för sig men ändå tillsammans. Någon kanske tänder ljus, en annan sätter på en kanna te. Ibland pausar vi det vi håller på med för att prata lite eller spela musik. Det är så himla fint tycker jag!

 

På sätt och vis är det här ett tillfälligt boende. Antagligen blir vi kvar här i några år, tills vi slutat plugga och kanske har råd att köpa en mindre gård. Men vår plan är att köpa den tillsammans med Ludvig och Sara, och för hoppningsvis ytterligare en familj, och fortsätta vårt kollektiva boende. Kan hända att vi inte kommer vilja dela kök och badrum då, men vi vet att vi vill bo tillsammans, äga tillsammans och leka tillsammans.

Jag skulle säga att det allra viktigaste för att man ska trivas att bo såhär är att man funkar bra med de man bor med. Att man har samma syn på hur allt ska funka i hemmet, att man kan tänka sig att äta samma slags mat (om man nu vill dela matkassa), och att man har kul ihop. Så länge inte boendet leder till gräl tror jag att barnen vinner väldigt mycket på det. Både om det innebär att bo med andra barn eller om det ”bara” är fler vuxna. Även som förälder är det skönt att ha en flock – ett större sammanhang som är ens eget på nåt vis.

Om det är fler som har erfarenhet av att bo i kollektiv med barn så får ni gärna skriva en kommentar om hur ni upplever det!

Vinnaren i Nära Barntävlingen!

Vad kul att det var så många som ville vara med i utlottningen, det kändes lite tufft att bara en av er kan vinna! Jag har i alla fall dragit vinnaren, och det blev Beth! Grattis! Du får gå in under fliken ”Om mig och bloggen” där min mailadress finns och sen skicka mig ditt namn och adress.

Och ni andra, om ni vill börja prenumerera på tidningen kan ni göra det här!

Gentlewomen’s club?

IMG_9029.JPG

För några år sen bodde jag i London och där fanns det ganska många så kallade ”gentlemen’s clubs”, alltså strippklubbar. Det var under den tid som mitt feministiska uppvaknande låg och pyrde under ytan, och jag minns att min reflektion kring strippklubbarna var att de hade varit mer okej om det hade funnits klubbar även med manliga strippor (som då inte bara riktade sig till gaykillar).

Jag tycker fortfarande att det är ett intressant faktum att det i princip inte finns några strippklubbar riktade till cisheterotjejer, men nu har min analys fördjupats lite. Det jag hör oftast är att vi helt enkelt inte är lika kåta som cisheterokillar, och att det därmed inte finns någon efterfrågan. Visst är efterfrågan på strippklubbar för kvinnor mindre, men beror det verkligen på kåthet (eller bristen på den)? Det tror inte jag. För det krävs mer än kåthet för att en ska tycka om att gå på strippklubb. Jag menar, långt ifrån alla män gör det. En måste också ha en dålig kvinnosyn – en syn på kvinnor som kroppar till för sin egen njutning. Och det kanske inte är så konstigt att en del män får det när det är så kvinnor framställs, både i vanlig media och i porrindustrin?

Den här människosynen existerar i princip inte på andra hållet. De flesta kvinnor ser inte ner på män. De ser inte mäns kroppar som objekt till för deras sexualitet. Och jag tror att det är därför det inte finns strippklubbar för kvinnor. Det är därför män inte tvingas sälja sina kroppar för vår njutning. Inte för att kvinnor är mindre kåta, för kvinnor är också kåta. Men kåthet legitimerar inte människohandel och objektifiering!

Vinn en prenumeration av Nära Barn!

narabarn-w-a-nr4

Jag har nyligen fått hem mitt tredje nummer av föräldratidningen Nära Barn (som jag skrivit om innan här), och den fortsätter att vara så himla bra! Och vet ni? Jag har fått äran att lotta ut en prenumeration av tidningen!

NäraBarn_nr2-14_omslag-792x1024

För att vara med i utlottningen skriver ni ert namn i kommentarsfältet. Om ni inte lyckas lista ut hur en gör det (har fått några mail från folk som inte lyckats kommentera) så kan ni maila mig istället på kajsa.nordholm@hotmail.com. Jag drar en vinnare om en vecka, den 21:a september. :) Lycka till!