Rikshandbokens sömnråd

Jag hittade för ett tag sedan en text om barns sömn på Rikshandbokens hemsida. För några år sedan hade jag läst den utan att höja på ögonbrynen – den är helt i enlighet med vår kulturs syn på bebisar. Men nu hittar jag så mycket som skaver i mig när jag läser texten. Jag tänkte gå igenom det här genom att citera de stycken jag inte tycker om och sedan besvara dem, lite som ett öppet brev till författarna.

logo-rhb-v2

 

 

 

”Om man ammar eller ger flaska eller vaggar barnet till sömns blir detta det mönster som barnet förknippar med in- och omsomnande, och då kan man bli tvungen att göra detta under lång tid framöver för att barnet ska somna. Efter de allra första månaderna kan det därför vara bäst att lägga barnet att sova i sängen medan den lilla är trött, mätt och belåten men fortfarande vaken.

Barnet kan vänja sig vid att lugnt somna in så, utan mammas eller pappas hjälp. Man kan stoppa om barnet, säga godnatt och sedan lugnt gå därifrån.

Om det är möjligt är det en bra idé att dela upp läggningen mellan mamma och pappa så att barnet inte blir helt beroende av att läggas bara av en enda person.”

Jag ser det så här: barn vänjer sig inte vid hjälp att somna in (precis som de inte vänjer sig vid närhet) – de är skapta för det! Det är deras utgångsläge, vad de förväntar sig och vad de är gjorda för. Att hjälpa sitt barn att somna ”under lång tid framöver” är en naturlig konsekvens av att lyssna på barnets medfödda behov. Visst, de kan vänjas av vid det genom att läggas ner och lämnas ensamma, men till vilket pris sker det? Separation är det mest stressande ett litet barn kan vara med om, och i dess hjärna förknippat med livsfara. Det lilla, lilla barnet kanske inte säger så mycket, men de flesta barn protesterar snart högljutt av att bli lämnade ensamma när de ska sova. Varför? För att de ”vet” att de behöver föräldrarna nära för att de ska kunna vara trygga.

En behöver inte heller dela på läggningarna från början om en inte vill det. Om mamman (om hon ammar) lägger barnet första halvåret/året kan den andre föräldern förbereda inför läggningen eller kanske ta de flesta läggningar året därefter. Det är väl upp till varje familj att avgöra, utefter hur deras behov ser ut?

”(…) och då kan man bli tvungen att göra detta under lång tid framöver för att barnet ska somna. Efter de allra första månaderna kan det därför vara bäst att lägga barnet att sova i sängen medan den lilla är trött, mätt och belåten men fortfarande vaken.” Bäst? Låter inte det lite väl självsäkert? Tänk om föräldrarna inte upplever att hjälpa sitt barn somna in som något de ”blivit tvugna” att göra? Tänk om de uppskattar det? Kanske njuter av att ha det i famnen, hålla det i handen, smeka det över pannan eller amma det? Det låter väl inte helt befängt ändå?

 

”Om barnet skriker lite eller gnäller tyst när det är i sängen så kan man vänta lite. En del barn låter så precis när de ska somna in och om man går in till barnet då kan man riskera att väcka det just som det slumrar till.”

”Åh mitt barn skriker lite där inne men det är bara för att hon precis somnar in!” Nja? En del barn kanske gnyr lite när de somnar men den mest logiska anledningen för ett barn att gråta, lite eller mycket, är väl ändå inte att det håller på att somna? Jag skulle dessutom våga påstå att de allra flesta barn kommer göra ifrån sig mer än somna-in-gnäll om en lämnar dem ensamma. De allra flesta barn gråter och skriker förtvivlat i den situationen.

 

”Om barnet somnar in under samma förhållanden som kommer att gälla under resten av natten får det lättare att somna om själv. Vad betyder det? Jo, barnet bör känna samma lukt och känna och se samma saker runt omkring sig när det vaknar upp på natten som när det somnade. Då blir barnet lugnt och somnar lättare om utan att väcka resten av familjen. Barnet kan också bli upprört om det har vant sig vid att mamma ska vara intill när man somnar och nu när barnet vaknar på natten är mamma försvunnen! När barnet har somnat kommer det oftast att vakna upp flera gånger när det är i ytlig sömn under natten.

Om barnet har vant sig vid att somna in för sig själv i sin säng så kommer det lättare att glida tillbaka in i sömnen igen utan att behöva att föräldrarna väcks för att hjälpa till.”

Jo det är ju en ganska så allmän uppfattning. Jag säger inte emot den, men jag frågar mig igen till vilket pris det görs? Är det så viktigt att bebisen ska kunna somna om själv? Om en sover tillsammans eller har sängarna intill varandra behöver det kanske inte krävas mycket för att barnet ska somna om. Jag som samsover med mitt barn ammar honom eller buffar lite på hans rumpa, båda halvt i sömnen. Det är ingen uppoffring alls, så jag undrar varför ni räknar med att alla borde tycka att det är det?

Många barn tycker om att hålla i en speciell leksak eller filt när de somnar och några barn suger på tummen.

Att somna in med den hjälpen kan underlätta mycket när barnet måste vara utan mamma eller pappa någon gång, till exempel hos mormor eller en barnvakt en stund. Om barnet inte har något speciellt gosedjur eller snuttetrasa kan man uppmuntra det att acceptera en. Verkligheten är att mamma och pappa själva inte alltid, varje stund och överallt, kan finnas till hands.

Övergångsobjekt är ett vanligt västerländskt fenomen, men inget som barn använder i särskilt stor utsträckning i andra delar av världen. Bland jägar- och samlarfolk förekommer det inte alls. Att det blivit så pass vanligt här tros bero på att vi ammar kortare och begränsar kroppskontakten till våra barn (Thomas Ljungberg, Vad är naturligt för mitt barn? 2012). Att barn använder övergångsobjekt behöver inte betyda att de mår dåligt eller har en dålig anknytning, men det är inte heller konstigt om de inte använder det! Om föräldrarna vill att barnet ska känna sig tryggt att somna med andra kan de till exempel, istället för att försöka få barnet att acceptera en snuttefilt, se till att de hunnit utveckla en trygg anknytning med den som ska se efter barnet genom att de fått träffa varandra ofta och mycket. Jag tror de flesta föräldrar vill att barnvakten ska vara någon som deras barn känner väl och tycker om. Om det är möjligt kan en också låta barnvakten ha hand om barnet hemma, så behöver inte miljön eller sovplatsen vara främmande. Men visst kan ett övergångsobjekt vara bra om de möjligheterna inte finns.

När barnet blir äldre kan man sträva efter att ge regelbundna tider att sova middag på. Ett barn som är över 6 månader sover oftast två gånger, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Det kan vara bra att lägga barnet på samma ställe som där det sover på natten. Ibland går det inte, barnet somnar kanske i vagnen när man är ute och går. Och vi upprepar: vagga inte och låt inte barnet suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg ner barnet när det verkar sömnigt men innan barnet har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Barnet kan lära sig att somna in utan att mamma och pappa behöver göra så mycket.

Igen reagerar jag på er självsäkerhet – ”Och vi upprepar: vagga inte och låt inte barnet suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan.” Ni får det att låta som att det är livsviktigt. Som att det skulle vara dåligt att hjälpa sitt barn att somna. Det är det inte!

Om barnet skriker och mamma eller pappa tar upp det igen kan det snart bli så att de måste sätta av längre och längre tid varje kväll för att försöka få barnet att somna. Antagligen blir föräldrarna irriterade, det märker barnet och en ond cirkel kan starta, där barnet blir oroat av föräldrarnas irritation och får ännu svårare att komma till ro.

Visst kan det hända att läggningar blir utdragna under perioder, men att uppmuntra alla föräldrar att inte ta upp sina gråtande barn av den anledningen – är det verkligen befogat?

Jag funderar på hur ni menar att föräldrar i praktiken ska göra. Lägga barnet i sängen när det är sömnigt, gå ut från rummet, inte gå in om barnet gråter lite, inte ta upp om barnet gråter mycket, inte på något sätt hjälpa barnet till ro – så inget smekande eller buffande heller då? Med tanke på hur lätt ni får det att låta undrar jag om inte den här texten i sig får föräldrar, både de som följer råden och de som inte gör det, att oroa sig mer över barnets sovvanor än vad de hade gjort om de inte läst den? Antingen oroar de sig för att de försöker följa råden, om bebisen skriker och de inte klarar att låta bli att ta upp den, eller så oroar de sig över om de gör sina barn och sig själva en enorm otjänst som hjälper sitt barn att somna.

Förebyggande sömnråd – det borde alltså betyda att det ska göras i förebyggande syfte för att inte få jobbiga läggningar och nätter framöver, vilket i sin tur borde betyda att en kommer få jobbiga läggningar och nätter om en inte följer råden. Men så är det inte! Visst kan alla familjer ha det tufft i perioder, en del mer än andra. Men det måste inte alls bli jobbigt bara för att en följer barnet och dess behov! Jag tror dessutom att de flesta föräldrar hellre följer och känner in sitt barn, och därmed ger det mer tid, än att träna det att somna själv för att få långa, ostörda kvällar i TV-soffan. Om de bara fick veta att det var okej…

Jag undrar om förebyggande, allmänna råd som dessa ens behövs? Kanske kan de till och med göra mer skada än nytta? Jag tror att texter som dessa bidrar till föräldrars dåliga samvete över att de tar upp, tröstar, söver i famnen, ammar till sömns eller sover tillsammans med sina barn. Sådant som är bra för barnet, dess utveckling och utvecklande av en trygg anknytning till föräldrarna, men som vår västerländska kultur har nedvärderat det senaste seklet (kanske bland annat till förmån för företag som säljer dess substitut, som ju även ni förespråkar).

Jag tycker att råd som dessa, istället för att vara allmänna, borde riktas till familjer som redan har så stora problem med barnets sömn att de mår dåligt av det.

Lämna oss andra utanför, tack!

 

 

Annonser

12 thoughts on “Rikshandbokens sömnråd

  1. Jag har svårt för metoder och formler för att få barnet att göra si eller så och jag har speciellt svårt för idén om att förebygga problem i framtiden med bäbisar. Oftast mår hela familjen bäst av av att man accepterar att bara göra det som funkar.

    Vi samsov tills dottern var 15 månader, då sov hon väldigt oroligt och jag bestämde mig för att prova madrass på golvet i vårt rum för att se om sömnen blev bättre och det blev den så det har vi fortsatt med. Vissa nätter sover hon hela natten eller vaknar en gång men nu har det varit en mer orolig sväng då hon vaknar flera gånger. Allt är OK för oss och vaknar hon mitt i natten så får samsover vi resten av natten och några få nätter har hon sovit i vår säng hela natten även efter vi gick över till att låta henne sova själv och det är också OK.

    Jag väljer att inte se min dotters utveckling som linjär, det är inget bakslag att hon inte sover hela natten varje natt, det är så hon sover. Min dotter har alltid kunnat somna om själv på natten i någon utsträckning så vi har aldrig behövt lära henne det MEN faktiskt precis som boken säger så gnäller hon lite och bökar och man kan tro att hon är vaken vid första intrycket men det går att höra på ljudet när hon är vaken och när hon gnäller och gnyr i sömnen men jag kan absolut förstå om man som förälder tror att barnet är vaket när det låter och att en del barn faktiskt kanske lärs av att somna själv för att de blir upplockade när de sover och faktiskt vaknar av det istället. Vi har dock aldrig gjort några sovmetoder för att förstärka detta hos henne men kanske hade det lyckats om vi velat, vem vet?

    Iris hade aldrig någon snuttefilt eller gosedjur fram till förskolan, nu verkar hon vilja ha sin docka ”bäbis” med sig dit och när hon ska somna. Jag tycker det känns lite hemskt men då förskola inte är något vi kan välja bort just nu så får det bli som det är.

  2. Tycker också det är väldigt trista och gammeldags råd och det är konstigt att de riktas till alla. Tycker att barnhälsovården borde uppmuntra till närhet först och främst. Kanske blir det bättre när de som skrivit råden gått i pension?
    Min son är 10 år och sa igår att han ville sova i sin egen säng och det gjorde han också. Kändes konstigt.

    • Ja verkligen, närhet är ju det viktigaste! Och att våga lyssna och lita på sitt barn! Ja, hoppas de råden försvinner med den lite äldre generationen. Tyvärr verkar det ha smittats av sig en del ner i åldrarna också..

      • Jag tror ändå det kommer att finnas fler experter (barnläkare?) som har tagit hand om egna barn och därför har mer genuin förståelse för barns behov. Bloggen barnakuten.nu drivs av två barnläkare som verkar ha stor respekt för barns behov.

  3. Du skriver precis så jag känner med mitt föräldraskap. Jag tycker faktiskt om att umgås med mitt barn. Vilken chock!? Bvc sköterskan sa åt mig att sluta amma på natten för att pojken min ska äta mera på dagen. De va dessa råd hon gav då. Egen säng, somna själv, ev ramsa, osv. Mycket skrik å gråt skulle vi va förberedd på. Vi samsover fortfarande.

    • Usch, så hemskt att uppmana er att byta ut nåt som är bra och nyttigt mot nåt så mycket sämre!! Och inte behöver det leda till att barnet äter mer ändå, och då har en gjort det helt i onödan.. :(

  4. Ping: Att förstå utmattning | Bröllopscoach.se – en blogg om bröllop

  5. Åh vilken bra blogg! Jag har bara hunnit läsa några inlägg men den hamnar redan bland mina favoriter. Gilla! :D

  6. Jättebra inlägg med kloka reflektioner. Råden angående sömn känns verkligen inte förebyggande utan skapar oro vare sig man gör det ena eller det andra. Kan inte förstå att de ger dessa råden till ängsliga nyblivna föräldrar med trötta hjärnor som inte vill annat än göra rätt rätt rätt för sitt barn.

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s