En gång, när jag vickade på en förskola, satt jag i fikarummet tillsammans med några ur personalen. En mammaledig förskollärare var och hälsade på med sin två veckor gamla bebis, och de samtalade om hur det var att vara nybliven mamma. Hon berättade då för de andra pedagogerna hur hon och hennes man inte kom överens. Han hade nämligen för vana att ta upp den lilla bebisen så fort hon började gråta, och – här kommer det igen – mamman oroade sig nu för att bebisen skulle VÄNJA sig vid det och börja förvänta sig att bli upplockad direkt när hon började gråta. Jag blev helt chockad över att en förskollärare kunde säga något sådant – hon var ju utbildad i att ta hand om små barn! Jag vet inte om de andra höll med, men det var ingen som sa någonting, och inte heller jag.
Jag tycker, så klart, att alla barn ska får vänja sig vid att föräldrarna alltid finns där och svarar på deras behov – det är ju grunden för att utveckla en trygg anknytning. Men ändå verkar det finnas något eftersträvansvärt i att barn inte skulle behöva gråta eller tröstas. Ett barn som inte blir ledset när man försvinner är eftersträvansvärt. Ett barn som inte behöver vara nära är eftersträvansvärt.
Ännu en gång pratar jag om trygghet, anknytning och självständighet. Minns ni hur jag skrev om Berndt Eckerberg, som menade att trygghet var samma sak som självständighet? Det är en väldigt vanlig missuppfattning, och självständighet höjs ständigt till skyarna. I anknytningsteorin pratar man också om självständighet, men på ett helt annat sätt. Enligt anknytningsteorin är det något som växer fram hos barnet när det börjar utforska sin omgivning med vetskap om att föräldern/föräldrarna garanterat finns till hand om hen behöver skydd. Det krävs alltså en trygg anknytning för att barnet ska våga sig längre och längre bort från föräldern, och succesivt – och på eget initiativ – bli mer och mer självständigt. Under tiden får barnet sina behov av närhet, samspel och tröst tillfredsställda.
Men det är tyvärr inte den typ av självständighet som uppmuntras i vårt samhälle, utan även små bebisar ska vara oberoende av sina föräldrar i viss mån. Och det lyckas man inte med genom att vara nära och lyhörd, utan det måste många gånger tränas fram genom att skapa ett avstånd mellan sig och barnet och medvetet låta bli att tillfredsställa deras behov.
I mitt förra inlägg länkade jag till en text om anknytning där de bland annat tog upp just vår strävan efter självständiga barn. Så här skriver de:
”I västvärlden har uppfostringsråd ända fram i vår tid ofta handlat om att ”utveckla självständighet” hos barn. Sova i egen säng och utveckla social kompetens i grupp på förskolan är exempel på vad barn har ansetts behöva lära sig.
Utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka och nära band till någon gör att man också litar mer på andra människor, och därmed inte är rädd för att söka sig ut i världen.
Rådet blir därmed att inte forcera fram självständighet, och att vara lyhörd för det specifika barnets behov och signaler.” (länk)
Något som många inte vet är att de beteenden som så ofta hyllas hos våra barn – som att inte bli ledsen om föräldrarna försvinner, att kunna bli tröstad av vem som helst, att inte behöva så mycket fysisk närhet, osv, är vanliga beteenden bland barn med en så kallad otrygg undvikande anknytning. Och om vi forcerar på självständighet på våra bebisar, nekar dem närhet eller inte svarar ordentligt på deras signaler finns risken att en undvikande anknytning bildas.
Så här skriver SvD i en intervju med Anders Broberg, professor i klinisk psykologi: ”Otryggt anknutna barn i väst får oftare en så kallad undvikande anknytning. De barnen tränger undan sina känslor och reagerar ofta på förälderns återkomst med att vända bort blicken.
–Det är som att de tar ett djupt andetag och säger till sig själva: ”Det här var tufft, men nu gäller det att bita ihop och inte visa det”. (…) Så varför får svenska barn oftare ett undvikande anknytningsmönster? Anders Broberg förklarar det med att vår kultur så starkt betonar betydelsen av självständighet.
–Barn är formidabla på att läsa av vilket slags barn deras föräldrar vill ha. Om mamma och pappa varje gång barnet klarar något själv, kommenterar det med: Åh, vad bra! Tänk vad du kan! så är ju det en tydlig signal till barnet. Lika tydlig blir signalen om barnet när det är ynkligt och vill krypa upp i famnen, möts av kommentarer som: ”Det var väl inte så farligt. Upp igen! Inte behöver du gråta”. (länk)
Så här förklaras det på psykologisidan lättattlära.com: ”Anknytningsmönster A kallas för Otrygg undvikande anknytning och barn som tillhör denna grupp har erfarenheter av sin vårdnadshavare som någon som inte är riktigt redo eller villig att möta behoven av närhet som barnet har. Barnet trycker därför bort sina behov av närhet och visar dem inte utåt, istället flyttas fokus till utforskandesystemet. Dessa barn uppvisar alltså inte ett behov av trygghet och närhet utåt utan de framstår som mycket självständiga. Men om man tittar på bilder av vad som egentligen försiggår i dessa barns hjärnor så uppvisar de samma stressnivåer som andra barn vid hotsituationer, skillnaden blir bara att deras trygghetsbehov aldrig riktigt uppfylls.” (länk)
Och så här skriver Östgöta Correspondenten i en artikel om barns anknytning: ”Knappt var fjärde barn har föräldrar som inte är så bra på att uppfatta och svara på barnets signaler. De tar hand om sina barn men ger inte så mycket närhet och inte nödvändigtvis när barnet behöver det.
Genom att inte trösta barnet när det är ledset lär föräldrarna barnet att bita ihop och inte söka tröst när det egentligen behöver det. De här barnen blir väldigt självständiga och ropar inte i onödan på hjälp. Som vuxna har de svårt att se sina egna känslomässiga behov och kan därför få svårt att komma andra människor nära. Forskarna kallar detta för en otrygg – undvikande anknytning.” (länk)
Vi tror att vi gör våra barn trygga när vi tränar dem till självständighet, men i själva verket kan utgången bli precis tvärt om! Vi måste bli bättre på att uppskatta blyga barn. Barn som är försiktiga. Barn som gråter när de blir lämnade på förskolan. Barn som vill ha sällskap när de ska somna. För det är inget fel på dem. De är inga otrygga barn. De är precis så som barn ska få vara – beroende av oss, och i nära relation med oss.
Självständiga, det blir de tidsnog ändå. Bara vi låter dem pröva sina vingar!
Liten osjälvständig bebis.
Kajsakanel 
Tack för detta inlägg och en i övrigt fin blogg! Det är intressant hur barns personlighet och annat får genomslag. Jag har jobbat mycket för att min dotter ska känna sig trygg och att svara på hennes signaler. Jag har läst ganska mycket anknytningsteori och psykologi på universitetet då det intresserar mig och jag tycker att anknytningsteorin är bra. I och för sig har dottern sovit i egen säng ibland men bara så länge hon tyckt de varit ok och sällan som bebis. Första levnadsåret bodde hon i princip i famnen. Vi använda ytterst sällan barnvagnen, nu har hon den som sovplats på dagen. Självklart kommer jag alltid till undsättning när hon behöver det, när hon gråter eller vad det nu må vara.
Nu fyller hon snart två år och har precis skolats in i förskolan. En något mindre förkola än de vanliga kommunala men ändå en stor barngrupp jämfört med hur det var när vi växte upp. Hon har inte gråtit en enda gång när jag lämnat henne. I mitt huvud så vet jag att gråt vid lämning inte är nödvändigt för att det ska finnas en trygg anknytning men samtidigt undrar jag ibland – varför gråter hon inte? Hon tvekar ibland och vill komma upp i famnen var på jag måste lämna henne till en i personalen, för jag måste ju till arbetet, och det ser jag ju som ett gott tecken. Kanske kommer gråten senare när det första ruset av att få gå i förskolan och leka med barnen hela dagarna har lagt sig, kanske har hon en etablerad grundtrygghet, kanske har hon det inte…
Jag kan likaså förundras över att hon är så smärttålig. Jag har ju alltid funnits där – eller? Och visst har jag tagit i henne ömt och inte slarvigt – eller? Ändå reagerar hon knappt på sprutor och nålstick, hon tycker att de flesta läkarbesök med tops i halsen och pinnar på tungan är hanterbara. När hon ramlar och slår sig reser hon oftast sig upp och borstar av sig… Om hon ger tecken på att ha ont eller behöva hjälp så hjälper jag henne upp och har alltid gjort.
Jag förundras över hur hon under flera månaders tid var så ointresserad av famnen. Visst fick man någon minut då och då och på nätterna sov hon gärna delvis hos oss men i övrigt så skulle hon springa omkring och utforska… Nu, kanske har det med utvecklingen att göra, eller kanske att hon börjat förskolan, så är hon mammig igen och vill gärna bli buren – något jag saknat så jag gör det så gärna!
Anknytningsbeteenden finns det många av och ett och samma barn måste inte uppvisa alla alltid, naturligtvis, men som mamma som vill sitt barns allra bästa ligger det nära till hands att ifrågasätta sig själv, fastän allt är så bra egentligen!
Ja så är det verkligen! Jag blir förvånad varje gång Nimon ålar utom synhåll, ibland för att klättra upp i någon annans famn. Tänker ”Va?! Men så där borde du väl inte göra? Ska du inte titta efter mig åt minstone?”. Men det har ju mycket med personlighet att göra också. Sista stycket du skriver är jättebra. Så sant!
Jag är ofta rädd att jag misslyckats i anknytningen med mitt barn. Hon föddes tidigt (nästan 2 mån) och det ger en större risk för otrygg anknytning. Jag hade otroligt svårt att ta henne till mig i början när allt handlade om sondmatning, sugreflexer, högt bilirubin med tillhörande nålstick,… Hon levde dock första halvåret vid mitt bröst och sov bara på mig. Jag duschade en gång i veckan – under fem minuter av gallskrik. Det gick inte att ha henne i vagn, det är först efter 1-årsdagen vi börjat använda den. Jag körde både sele och sjal.
Jag har alltid varit noggrann med att uppmuntra och berömma henne. Jag är minst lika noggrann med att hon får vara ledsen när hon faktiskt är det (pappans reflex är att skämta bort det), men aldrig om hon fejkgråter. Det märks ju så tydligt vilket det är som gäller…
Hon började gå vid 8 månaders ålder och har sedan dess haft turbon inkopplad i fysisk utveckling. Hon pratar inte mer än hon behöver (idag 1.5 år) men tecknar desto mer och svarar på enkla frågor.
Hon var superlätt att skola in. Det är först nu, drygt två månader senare, som tårarna börjar komma vid lämning (pappan lämnar), vid hämtning har jag alltid fått ett trug-gråt och en tjej som springer mot mig. Hon är en typsik ”vara i famnen”-tjej men ser sig inte ens om när hon springer ifrån mig, hon springer skrattandes fortare om jag går efter. Tydligen gör hon upptäcksfärder på fsk och blir sur om personalen följer efter. Blir jag arg på henne (efter att ha sagt ifrån sjuhundrafemtioelva gånger) kastar hon sig gråtande i famnen på mig. Hon är ganska blyg egentligen och kastar sig i famnen på mig om vi får besök.
Jag försöker läsa på, men finner ingen förklaring. Har jag gjort fel? Är hon otrygg? Varför går hon ifrån mig? Jag känner mig som en riktigt dålig mamma när alla andra barn flockas kring sina föräldrar, och mitt bara går iväg.
Jag är inte säker på om du menar att hon springer iväg när du lämnar eller hämtar. Mitt svar skulle bli lite olika utifrån vilket det gäller.
Underbart skrivet!! Äntligen vågar någon höja rösten i denna fråga! Mina barn är nu stora, men oj, vad jag har fått stå till svars för min drift att inte kunna låta bli att ta upp dem när de velat.
För att ytterligare sticka ut hakan, tycker jag tvärtom mot många föräldrar nu; barn ska inte behöva vara framåtvända och fastspända i vagnen när de är riktigt små. De ramlade inte ur vagnen för 20 år sedan och gör det inte nu heller, i synnerhet inte om de ser föräldern och föräldern har sin uppmärksamhet riktad mot barnet istället för sin smartphone.
Tack! Hemskt att man ska behöva försvara sig för att man gör något så självklart… Tycker inte heller att barn ska behöva åka framåtvänt i vagn. De ser ju lika mycket om de sitter bakvända, bara att de kan se föräldrarna också!
Det har ju debatterats mycket om de framåtvända barnvagnarna. Att små barn upplever världen genom föräldrarnas uttryck, vad är farligt och inte? Blir de då sittandes framåt med hela världen framför sig utan förälder i sikte(paraply över barnvagnen eller helt enkelt inte förstår att mamma eller pappa är precis bakom) så kan detta vara mycket för ett barn att ta in.
Sen tycker jag att hela detta med att ens ha barn på förskola är lite fel. Det ligger väl inte i våra gener att ”överge” våra barn till ”främlingar” 8 timmar varje dag måndag till fredag? Jag har full förståelse att man måste jobba och få livet att gå ihop, men det är en fråga som jag funderat över. Hur påverkas våra barn av detta egentligen, och precis som du skriver, jag tror mycket det är just såhär.
Blivande föräldrar tror jag behöver utbildning i detta! Om du ska adoptera pratas det inget annat än om hur viktig anknytningen är…….biologiska föräldrar måtte tro att den bara finns där automatiskt!
Ja, konstigt! Tycker faktiskt att alla blivande föräldrar borde få gå en kurs i anknytningsteori. En trygg anknytning är ju viktig för alla barn!
LIsa, i och för sig så gör den det, finns där automatiskt. Barn knyter alltid an (eller i stort sett – har inte hört talas om något barn som inte gör det) MEN en TRYGG anknytning är inte självklart. Det är därför man talar om trygg, otrygg, undvikande, ambivalent osv :-)
jomenvisst, men bio-föräldrar måtte tro att de inte måste fortsätta arbetet, med att ge barnet en trygg anknytning… :-)
Snyggt generaliserat! Det är som att säga att adoptivföräldrar verkar tro att de kan förvandla sina adoptivbarn till bio-barn. Otroligt korkad kommentar..
Anna Sultan: Intressant, varför ska man inte spänna fast dem, tycker du? Även om man ser dem så kan de vara väldigt snabba och det varierar ju från barn till barn hurpass bra koll de har på att vagnen kan välta och så vidare. Tycker du inte att man ska spänna fast barn i stolar, bärselar och dylikt heller? Eller knyta fast dem i sjalar? Försöker bara förstå din ståndpunkt.
Finns det någon bra bok man kan läsa mer om detta? Oerhört intressant!
Jag läste faktiskt anknytningsteori i skolan (sjuksköterskeprogrammet), men tex Anders Broberg som jag citerade vet jag har skrivit en del böcker om anknytning. Annars gillar jag ”Kärlekens roll” av Sue Gerhardt och ”Trygga barn, trygga föräldrar” av Cecilia Moen.
Kontinuumbegreppet, används det fortfarande? Annars kan man kika i boken med det namnet, och se om kontinuum är väsentligen annorlunda vad gäller anknytning.
Vad Jean Liedloff skriver i boken handlar huvudsakligen om evolution: Vi är anpassade efter att anpassa oss – men är fördenskull inte förberedda för att lämnas utan kroppskontakt i (synnerligen) späd ålder…
Åh den boken är fantastisk! Hade nästan glömt bort den, men det hon skriver om hur yequanafolket tar hand om sina bebisar och barn på stämmer precis in på vad deras behov är enligt anknytningsteorin.
Väldigt bra skrivet!
Är själv utbildad barnskötare och kan inte förstå när man låter ett litet spädbarn ”självtrösta sig”. Visst kan man inte svara på en fyraåring direkt när det skriker, fyraåringen vet att man kan använda sig av det och skrika så fort något inte passar, men ett spädbarn kan inte göra den kopplingen, om ett litet barn skriker eller gråter är det för att något behov inte är tillfredsställt, och det lilla barnet kan inte fixa det själv.
Jättebra inlägg! Kul att man hittat hit. Jag tycker det känns som att det viktigaste av allt för många är att göra det lilla barnet självständigt så fort som möjligt. Varför så bråttom? För att bli självständig på ett tryggt och bra sätt krävs just trygghet i första hand. En trygghet man bygger upp genom kärlek och närhet. Tillit. Jag skrev ett inlägg om amning tidigare i veckan och fick till svar att det var äckligt efter ett år. Att det var konstigt att fortfarande vara så beroende av sin mamma. Anledningen till att jag skrev inlägget var för att få höra andras åsikter och även få uttrycka min. Jag ammar min son som blir 20 månader nu i början av mars. Mamma ammade mig och mina 5 syskon i 2-3 och jag har alltid trott att det är standard men oj så fel jag insåg att jag haft då jag själv blev mamma och kom i kontakt med andra föräldrar. Det är alltså ett barn under två år vi pratar om. Konstigt att vara beroende av sin mamma? Inte det minsta! Barn ÄR beroende av vuxna i många olika sammanhang. Hjälp med blöja/på toa, hjälp att laga mat, hjälp att klä sig osv osv. Varför skulle det vara konstigare att vara beroende av en vuxen för tröst och trygghet? Och det är väl inte mer än naturligt att det kommer från någon av föräldrarna? Nej jag tycker det är på tok för stressat och pressat med det mesta som har med de små att göra. Fan njut av tiden istället, den försvinner på tok för fort. Resten kommer sen.
Är inte allt bäst med måtta? Tycker jag iallafall. Jag är inte Utbildad barnskötare, har inga barn själv och vet inte om jag kommer skaffa några heller. Tycker om barn, men som sagt inte så kallat ”kunnig i området” om man nu ens kan vara det.
Är det inte så att alla föräldrar gör fel ibland? Ibland gör föräldrar till och med saker som kan vara ödesdigra för barnets vuxenliv, men finns det egentligen något rätt eller fel? Alla beslut som tas kommer påverka barnet på ett eller annat sätt. Ex om jag väljer att bara mata mitt småbarn med grönsaker för att jag har en ståndpunkt att man inte ska äta djur och därför lär sig barnet att leva på det tillsammans med näringstillskott, men då kommer andra sidan av blocket istället att säga att ”det är fel att göra så mot barnet innan de har en egen vilja och de måste få bestämma själva” osv. och även där kan man vända på frågan åt andra hållet.
Ska jag vara ärlig tror jag inte det finns någon förälder alls därute som vill behöva leva sitt liv i ständig ångest för att de kan göra ”fel”
Ärligt talat för mig är det bara humbug hela texten.
Vinkeln på texten är lika extremistisk som extrem feminism där vi låter håret växa fritt och bränner bh:ar.
Om ditt barn ramlar på cykeln och får ett skrapsår och du så fort barnet börjar låta kommer rusande och ojar dig så skrämmer du barnet till att tro att det är farligt. Jag vet inte hur man ska få ett sådant barn att bli tryggt när det enbart är tecken på att du daltar med barnet.
Energi borde istället läggas på de barn i samhället som faktiskt lever under dåliga förhållanden. I varje skolklass finns minst ett barn som blir utsatt för övergrepp i hemmet och skolan klagar på att de är problembarn istället för att se att det är ett olyckligt barn som har föräldrar som utsätter honom/henne för övergrepp.
Vet ni att det dessutom är extremt vanligt att anklaga barn som vågar tala om att de blir utsatta för övergrepp för att ljuga? Ex om en pappa utsätter sitt barn och barnet väljer att berätta för mamman väljer ofta mamman att skjuta bort sina barn istället för att dra dem närmare?
Det finns dessutom tusentals hushåll bara i Sverige som fortfarande inte anser att en dask i stjärten är barnaga.
I för många fall lägger vi för stort ansvar på för små axlar. Ett barn ska inte ta hand om sina föräldrar eller behöva välja mellan dem.
Jag va själv ett av de barn du pratar om. När jag var fem lovade jag att aldrig mer gråta. Allt jag kommer ihåg var att ja satt gömd bakom en byrå och var tvungen att vara stark för mamma. Det har absolut inget med att göra att jag hade kolik när jag var bebis och skrek 24/7 och att mamma körde med de metoder du motsätter dig. Det hade med att göra att jag hade en manodepressiv styvfar med hett temperament. Hur mamma behandlade mig som bebis har inget som helst med vem jag är som vuxen och det faktum att jag inte minns anledningen till mitt löfte har inte med något annat att göra än vanlig hederlig PTSD från fem års åldern troligen pga övergrepp.
Ja nu har jag sagt min mening iallafall. Blev säkert rörigt och ingen lär fatta va jag egentligen vill säga men jag pallar inte bry mig just nu, bara nöjd med att få bli tjurig och uttrycka min tjurighet.
//Crep
Ojoj, var ska jag börja? Alla gör vi både rätt och fel så klart, men på de områden där vi har gjort på ett visst sätt men där det har bevisats kunna vara dåligt förstår jag inte varför man inte vill ta till sig det. Ångest för att göra fel, som du skriver, det tycker jag man slipper om man läser på om hur barns hjärnor och anknytning utvecklas. Däremot skulle jag fått ångest om jag inte läst på för att sen upptäkt att jag gjort något som kunnat skada mitt barn. Med andra ord, kunskap är makt, och även en trygghet, inte något som ger ångest. Och att trösta ett barn behöver inte vara att ojja sig eller skrämma upp det. Helt olika saker! Och så förstår jag inte vad som motsätter att de som brinner för barns rätt till trygg anknytning skulle bry sig om andra utsatta barn? Ofta tycker jag det går hand i hand! Konstigt och dumt argument!!
Och vad är det för fel på kvinnor som ”bränner bh:ar” eller låter bli att raka sig??
Feminister har aldrig bränt några bh:ar, hela grejen kommer ifrån en artikel där författaren funderade över symboler för kvinnans frigörelse. Men några bh:ar har aldrig bränts.
Sedan undrar jag, vad är det för fel på hår? Hår växer där det växer. Vare sig det är på huvudet eller under armarna. Det finns där av en orsak…
Jag skulle råda dig att läsa på lite mer om feminismen innan du kallar den extremistisk. Det finns ganska många och breda inriktningar.
Läs mellan raderna. Det är en paralell inte fakta ett uttryck använt av många i många herrans år. Om det kommer från en bok eller någon annanstans spelar ingen roll för det va väl ändå inte det det handlade om.
How ever så var det längesen och orkar inte läsa om inlägget så jag pallar inte kolla vad jag tänkte eller menade när det skrevs så glöm och töm.
Underbart, jag blir så glad. Och stärkt ännu en gång i min starka instinkt om att närhet och närvaro aaaaaalltid är rätt.
Pingback: Att förstå utmattning | Bröllopscoach.se – en blogg om bröllop
Usch det finns å mycket knäppa teorier om barnuppfostran… jag håller med om nästan allt, men jag skulle vilja dra det ännu längre… :-)
Så som jag har förstått det så föds alla barn 100% självständiga, men också 100% behövande.
En baby är alltså FULLSTÄNDIGT självständig! från början eller ”autonom”. Därmed inte sagt att dom ”klarar sig” själva, nej dom är ju samtidigt fullständigt 100 % behövande av en mamma. Men dom är fullständigt självständiga i detta behov av en mamma.
Man ser detta på att dom är supertydliga när dom behöver något. Alla vet ju att barn omedelbart säger till om något är fel, dom vet precis vad dom behöver och skriker tills dom får det dom behöver. Dom har behovet och i sin självständighet kommunicerar dom ut detta, och låter alla få veta vad dom behöver. Utan pardon.
Anledningen till att dom är 100% självständiga är att dom under 14 dagar som embryon innan dom fäster vid livmodersväggen lever i en helt egen självständighet. (Detta ”minne” är ett cell-minne finns kvar som en rest i varje cell förhoppningsvis hela livet.)
Sen får dom ett behov av att växa, då fäster dom vid livmodersväggen och skickar ut en signal till mammakroppen ”Jag behöver mat, syre… osv”” och så får dom detta. Men det är barnet som självständigt talar om vad hon eller han behöver.
Så självständighet är inget man behöver träna barnen i, i grunden är det bara att skämma bort barnen och svara på alla dom behov som barnet självständigt uttrycker. ”Jag vill bli upplyft”, ”jag är hungrig” ”jag behöver närhet”, ”jag behöver…. osv”
När barnen får det dom behöver så utvecklar dom den självständighet dom redan har.
Och tvärt om är det ofta föräldrarna som behöver träna sig i självständighet men det är en annan diskussion :-)
Det som istället skapar osjälvständighet är när dom INTE får sina behov tillfredställda, när mamman skall hindra dom från att få det dom behöver, då växer dom i osjälvständighet, då vet dom att dom måste ”spela”, ”trixa”, ”tigga” och ”smöra” för mamma för att få sina behov tillfredsställda. och det leder till osjälvständighet.
Astrid Lindgren hade en poäng när hon sa ge barnen kärlek, mera kärlek, och sen mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer nog folkvettet av sig själv. Man skulle kunna säga ge barnen allt dom behöver, närhet närhet och ännu mera närhet, anknytning och ännu mera anknytning, men ge det när barnet behöver det. Och träna dom inte i självständighet, dom är självständiga från födseln, ofta hundra gånger mer självständiga än mamman. :-)
Det låter logiskt tycker jag, men det där om cellminnet har jag inte hört förut. Intressant!
Jätteintressant skrivet men varför måste förskolelärare och nybliven mamma hantera allt på samma sätt?
Som förskolelärare är jag proffesionell med en viss emotionell syn på barn (1 år och uppåt) och dess utveckling. Som nybliven mamma är jag fysiskt och psykiskt i helt annan balans både emotionellt och hormonellt. Jag tror exempelvis inte att läkare behandlar sina sjuka små på samma sätt som de behandlar sjuka små på arbetsplatsen. Tycker det är konstigt att ifråga sätta en hel grupp utifrån en nybliven mamma och hennes kollegor, dom kanske har anknytningsutbildning men hon har svårt att koppla och kollegorna är smarta nog att inte ta upp det med henne just då i den situationen då det kan vara känsligt v
Jag vet inte om det pratas mycket om anknytning på förskolelärarutbildningen, men hur som helst tänker jag att de flesta förskollärare är intresserade av barn och barns utveckling och att chansen då är större att de införskaffar sig kunskap även i relationen med sina egna barn. Jag ifrågasätter inte gruppen förskollärare – jag tror ju att de i regel har stor kunskap och intresse för barn, och därför blev jag förvånad över hur hon resonerade!
Mycket bra skrivet! Önskar fler föräldrar kan hitta säkerheten hos sig själva att våga vara nära sitt barn, våga krama och trösta oavsett!
Jag är så trött på kommentarer som ”låt han/hon skrika, det mår de bra av”
Jag skiter i vad andra tycker och tänker, jag vill ta upp mitt barn när det gråter, jag vill trösta, vill mitt barn stå bakom mig när vi träffar någon på gatan, så är det helt okej!
Det kommer en dag när barnet själv går ifrån mig och då vet jag att jag lyckats!
Arbetar oxå på FSK, men just nu föräldraledig med 3an, och fjärde kommer i mars, och jag kommer fortsätta att lyssna på mina barn och göra vad de vill att jag ska göra!
Har tröstat, funnits nära, somnat bredvid med alla barn, och min äldsta är 11, hon är tryggheten själv :)
Tack för ett väldigt bra inlägg och fin blogg.
Kram Hanna
Tack för en jättefin bloggpost som bekräftar det jag tror på. Jag har vuxit upp med väldigt lite kärlek och känner en stor otrygghet som jag nu jobbar med själv genom att ta hand om mitt inre barn. Som barn och hela livet har jag varit utsvulten på kärlek och trygghet men märkte tidigt att det inte fanns nåt att hämta hemma. Jag stängde av mina känslor för att slippa smärtan över att inte vara älskad. De känslorna tar jag hand om nu. Så många människor tror på att man måste tuffa till barnet och jag tror inte alls på det. När jag väl känner mig trygg och älskad av mig själv tror jag att jag kommer vara ostoppbar men tills dess är jag rädd för mycket.
Jag har jobbat som förskollärare tidigare. Det var så många barn som behövde mer kärlek och jag märkte att de inte fick det tillräckligt av sina föräldrar. De barnen var som små svansar efter oss förskollärare och njöt av varje sekund av uppmärksamhet. De sa ofta att de älskade en och var så himla goa. Jag blev helt stum ibland över all den kärlek barnen hade att ge men som de inte fick tillräckligt av själva hemma. Vissa av barnen som hade liknande hemma var dock mycket försiktiga och avståndstagande. De litade inte på nån utan höll sig på sin kant. De barn som hade trygga föräldrar var istället framåt, visste vad de ville och hade sunda gränser.
Vilket fint inlägg! :-)
Pingback: Anknytning på BVC | Kajsakanel
Jag tror också att trygghet har att göra med föråldras självsäkerhet. Mit intryck är att om föräldrerna är trygga, utvisar trygghet och litar på sig själv, då känner barnet sig trygg och vågar lita på sina föräldrar. När föräldrarna lämnar sit barn ska dom själva känna sig trygga, då känner barnet barnet lungnet och litar på föräldern. Den trygheten kan dock vara olicka beroende på den vuxne själv och hennes/hans egen trygghet i rollen som förälder och i sin omgivning. Det är ju vara en svår uppgift att våga lita på sig själv i et samhälle där det finns olika förväntningar til uppfostring. Men jag tror att det spelar en jätte vigtig roll.
Å, vilket bra inlägg!
Pingback: Tildas och Lauras sovrum. | muminmamman
Det finns ett uttryck som heter du blir som du blir betraktad/behandlad. Jag tror att de flesta föräldrar vill vara nära sina barn. Ibland tror jag att det kan vara svårt att urskilja vad som är barnets behov och förälderns behov…om man tror att ens barn är på något speciellt sätt så finns det en möjlighet att förstärka beteendet genom att hela tiden uppmärksamma det. Att lita på sitt barn, att varje individ har en inneboende kraft att utvecklas behöver inte betyda att barnet ska bli supersjälvständig. Olika personlighetsdrag såsom blyghet är någonting man får arbeta med hela livet. Jag arbetar hela dagarna med barn och jag ser hur alla typer av individer utvecklas tillsammans. Helt övertygad är jag om att det är bra att träffa fler människor än sina föräldrar och kontakten med andra barn tror jag inte går att ersätta med vuxna. Som sagt jag tror att de flesta föräldrar säger sig vilja vara nära sina barn men saknar behovet av att sätta det i fack. Förskollärare är mitt yrke.
Åh så bra skrivet! Tack! <3
Ingen stund som man får vara med sitt barn kommer igen. Ta vara på ögonblicket! Allt annat kan vänta!
Så tacksam för ditt inlägg!
Jag är en nybliven mamma som läst mycket om anknytningsteorin och hela tiden känt att det hela är så självklart. Det allra tuffaste med mitt föräldraskap är att få ta emot kommentarer om hur lyckade andras barn är som kan göra det ena och det andra samtidigt som jag ser att de barnen i själva verket är mycket otrygga. Det är oerhört tufft att ta emot nedvärderande kommentarer när man ger sitt barn kärlek. Man får höra skryt som ex ” Nä, det där skulle jag aldrig ställa upp på. Lägg ner ungen bara och låt ungen skrika”. När min son var 2 månader fick jag kommentaren ” du får ju visa vem som bestämmer”, han hade kolik har det visat sig. Självklart får man ju säga ifrån och förtydliga att vi alla gör olika och vi alla har en tanke med hur vi uppfostrar våra barn. Men det är enormt oroväckande att det känns som att det pågår en trend bland dagens föräldrar att försöka forma sina barn till att klara allt själva, inte gråta eller visa andra känslor som kan komma att kräva minsta lilla energi från föräldern. Allt ska vara så smidigt och enkelt, snabbt ska allt gå och barnen får inte ta en sekund extra för då är man en misslyckad förälder till ett misslyckat barn.
Än en gång stort tack för ditt inlägg
Tack för din kommentar!